Hej igen lilla bloggen! Snart är det nog vår ska du se.

Nu har jag ett stort behov av att umgås så mycket som möjligt med vänner och släkt innan vi åker till Öland igen. Det börjar bli lite ljusare ute och livsandarna vaknar till. Tittar på min kalender och ser plötsligt ovanligt många noteringar. Har dessutom varit nära att dubbel boka mig men jisses jag är ju pensionär.

Jag tänkte prova Zumba och det råkade infalla i går. I går inföll också ett besök med några vänner på fotografiska. Jag satte fingret på tangentbordet för att svara ja jag kommer men insåg i samma sekund att det var ju den här tisdagen – den som var igår som jag skulle träffa tanterna.Den här tisdagen skulle vi nämligen ses för första gången på länge.

Satt och pratade och pratade timmavis pÃ¥ en restaurang i Alvik, ett omrÃ¥de som genomgÃ¥tt en total förvandling. Visserligen ligger biografen kvar, den som kallades Brommamuggen när jag var liten, den är numera en mÃ¥leributik. PÃ¥ den tiden fick man inte alltid matinepengar av föräldrarna men dÃ¥ kunde vi stÃ¥ utanför och kika in pÃ¥ filmerna genom en springa i dörren till nödutgÃ¥gen.  Senare i livet gick jag pÃ¥ mödravÃ¥rdscentralen här en trappa upp. Och ännu senare gick jag med min dotter till barnavÃ¥rdscentralen ocksÃ¥ samma trappa upp. Fast det var inte där vi Ã¥t igÃ¥r. Vi gick till ett ställe med utsikt över vattnet och inflygningen till Bromma. Mera nostalgi. När jag var barn cirklade planen sig ner och varvet gick över vÃ¥rt hus.  PÃ¥ nätterna hörde man brummande frÃ¥n flygfältet när motorerna värmdes upp, om man var vaken förstÃ¥s.

Vi träffades för enkelhetens skull först vid spärrarna pÃ¥ Alviks tunnelbanestation. Det var där min hund finkades när han försökte hitta till min nya skola inne i stan. Han mötte mig ofta efter skolan sÃ¥ länge jag gick nära hemmet. Han satt visserligen utanför grinden men mitt i farleden sÃ¥ att säga. Hela skolan noterade att hunden satt där. Om vi hade gympa och spelade brännboll sista timmen snodde han bollen och vi fick jaga honom istället. Det var ju motion det ocksÃ¥.

Han var en tvÃ¥manshund. Bara pappa och jag dög. 

Det var ocksÃ¥ en resolut hund.Den här dagen kom han inte hem till frukost.  Han gick alltid ut en första runda pÃ¥ morgonen sen ringde vi i vällingklockan och dÃ¥ kom han galopperande. Alltid.  Men den här morgonen blev jag tvungen att gÃ¥ till skolan utan att han kommit hem.

Pappa skulle gå ut och leta. Det kunde finnas en ny löptik i närheten. Vi höll noga reda på när det var dags i trakten men det var ingen vi kände till som var aktuell just nu.

Han mÃ¥ste ha gömt sig nÃ¥gonstans där jag inte sÃ¥g honom för hur kunde han annars veta att jag Ã¥kte spÃ¥rvagn till min nya skola?  Vi fick höra historien av polisen när jag hämtade honom. Först hade han klivit pÃ¥ spÃ¥rvagnen men blivit avhyst vid nästa hÃ¥llplats. Där väntade han och tog nästa spÃ¥rvagn. Den stannade inte förrän i Alvik där den anslöt till tunnelbanan. I Alvik sökte han först av ena perrongen. Sen sprang han ner till biljettkurerna i full galopp och upp igen pÃ¥ nästa perrong. Tydligen inget doftstrÃ¥k där heller, ner igen men dÃ¥ var det nÃ¥gon biljettkontrollör som resolut grabbade tag i honom och höll fast tills polisen kom.

Polisen ville ta reda pÃ¥ var och hur och gärna varför sÃ¥ man frÃ¥gade ut spÃ¥rvagnskonduktörerna och andra som lagt märke till hunden och la ihop tvÃ¥ och tvÃ¥. När sedan min oroliga pappa ringde och körde den vanliga beskrivningen: "Han liknar er patrullhund" dÃ¥ fanns han redan pÃ¥ polisstationen. Och under samtalet blev det glasklart bÃ¥de för poliserna och för pappa varför hunden hade Ã¥kt spÃ¥rvagn ensam. 

Pappa lämnade meddelande till skolan sÃ¥ att jag kunde hämta honom pÃ¥ hemvägen. När jag kom och talade om vem jag var och att jag skulle hämta min hund förklarade poliserna att han sÃ¥ gärna kunde fÃ¥tt stanna kvar hlite längre för det var en sÃ¥ trevlig hund. Sen kom han ut frÃ¥n deras kafferum glatt svansande efter en av poliserna, men när han fick syn pÃ¥ mig bröt han fullständigt ihop av lycka. Han skrek, ylade och flaxade runt som en skadeskjuten krÃ¥ka. Det finns fÃ¥ raser som kan lÃ¥ta lika mycket som en schäfer.  Jaja, sa poliserna, om vi inte redan visste att det är din hund sÃ¥ ser vi det nu. Han blev ordenligt ajöklappad och viftade runt nÃ¥gra varv till medan han höll mig under vaksam uppsikt. Sen gick vi hem. Tillsammans.

Jag visste ju det. Jag hade en smart, trevlig och ganska ovanlig hund. Nej ovanlig var han egentligen inte även om han var ovanligt trevlig och social men jag har flera hundhistorier som visar att han inte var ovanligt smart. Men en hund som lever livet vandrande i koppel efter sin matte eller husse fÃ¥r inte mÃ¥nga tillfällen att utvecklas. PÃ¥ den tiden faanns det inget koppekltvÃ¥ng. Det kom till för att alla tyckte det var sÃ¥ äckligt i Stockholms innerstads parker när vÃ¥ren kom och hundbajset tinade upp.Kerstin alias Rosalia