Vinterkylan som för närvarande håller trakten i ett isande järngrepp är deprimerande.

Jag har alltid hatat kyla och snö. Det finns enligt min mening inget förmildrande för dessa båda företeelser. Kyla borde endast existera i frysar och kylskåp där den gör nytta.

En del brukar tala om hur roligt det är för barnen med snö, men det beror enbart på tilltagande senilitet hos den som säger det. Om de hade klara minnen av sin barndom skulle de aldrig påstå något så befängt. Själv har jag klara minnen av att i tur och ordning hatat snöpromenader, snöbollskrig, snöfästningar, snölyktor och till och med den förbannade moroten som aldrig fanns att sätta som näsa när en snögubbe var klar.

Jag försökte mig på att utöva idrott, men det visade sig att jag var allergisk. Vad jag än prövade på, slutade det med att tårarna rann. Där jag växte upp, i södra Dalarna, var ishockey den stora sporten. Och Leksand var det stora laget. Alla höll på Leksand. Leksand var heligt. Jag höll på ärkerivalen Brynäs.

Jag vet inte varför jag tyckte att det inte räckte med att jag var fet, hade glasögon och talade en annan dialekt. Jag var tydligen tvungen att verkligen ge mobbarna ett ordentligt skäl att spöa stoppningen ur mig på rasterna. Å andra sidan har den typen av unga entreprenörer alltid någon förevändning.

Alla killars dröm var TV-pucken. Alla ville bli TV-puckon. Men vi hade ingen rink. Däremot fanns det en isplätt som spolades upp varje vinter. Dit vinglade man på dåligt knutna skridskor och knirkande träskydd. Då och då lossnade skydden, vilket gav skridskorna en asfaltsslipning. När man kom fram till isen kunde man lika gärna åkt på två soppslevar. Men vi spelade hockey på den där plätten. Två eller tre i varje lag, inga målvakter. Inga skydd. Inga regler.

Det fanns en liten, snabb kille, Johan, som var två år yngre än jag. Han fintade alltid bort mig. En gång var jag nära att ta pucken av honom. Då knuffade han mig i bröstet så jag föll på arslet. Medan han gjorde mål satt jag kvar och skrek: – Hej! Så får du inte göra! Då svarade han: – Det här är hockey. Klart att man får tackla. – Okej, tänkte jag.

Nästa gång Johan kom en-mot-en mot mig, gav jag fullständigt fan i pucken. Jag siktade in mig på Johan och gav honom en riktig bröstvärmare. Jag var stor för min ålder, Johan var liten för sin. Resultatet blev magnifikt.

Han flög rätt över snövallen bredvid planen, rullade över den och ut på vägen och höll på att hamna under hjulen på en Volvo 240. Hans ben darrade som hastighetsmätare när han reste sig och försökte ställa sig på skridskornas sidoläder.

– Vad fan gör du? skrek han åt mig. – Det här är hockey. Klart att man får tackla.

Tre killar fick hålla fast Johan medan jag fumlade på mig skydden. Ändå fick han av sig ena skridskon och var nära att snitta mig med den.

Det var slutet på min hockeykarriär. Men jag håller fortfarande distriktsrekordet i löpning 500 meter på skridskor med träskydd.