Bokstavstrogen borgarpolitik

Artikeln publicerades

Den borgerliga regeringens politik är ett mycket bokstavstroget uttryck för denna neoklassiska teoribildning. Nedmonteringen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna likaväl som jobbskatteavdragen är således ett typexempel på teorierna att allt går att påverka med rätt sorts ekonomiska incitament. Om det blir mer lönande att arbeta (=jobbskatteavdraget) och mindre lönsamt att vara sjuk och arbetslös, kommer folk at jobb mer och se till att bli mindre sjuka och mindre arbetslösa än förr.

Men neoklassisk teori är just en teori – inte en sanning. Det finns, och har alltid funnits, andra teorier, där en viktig skillnad mot neoklassikerna ofta är synen på statens roll, som keynesianismen och den institutionella ekonomin.

Och i dag är den neoklassiska teorin allt mer under attack från företrädarna för andra teorier. Eller helt enkelt från ekonomer som utan att försvära sig till några speciella teorier upptäckt att de neoklassiska modellerna inte ger de positiva resultat de förespeglar, utan tvärtom ofta nog negativa effekter.

I de senaste decenniernas debatt har ju ojämlikhet hållits fram som något positivt. För möjligheten att själv bli rik har ansetts skapa drivkrafter till jobb och företagande som leder till tillväxt och gynnar alla.

Nu menar allt fler ekonomer att ojämlikhet snarare kan hota tillväxten. Nya studier visar att ojämlikhet dels innebär att mänskligt kapital används sämre, dels att låga löner för vissa grupper betyder att den totala efterfrågan i ekonomin sjunker.

Och ojämlikhet tenderar att skapa sociala spänningar, som hotar både samhällelig och ekonomisk stabilitet.

På samma ifrågasätts teorierna att lägre a-kassa leder till att folk snabbare får jobb och att sysselsättningen ökar.

Att låg a-kassa skulle höja den totala sysselsättningsnivån har det egentligen aldrig funnits belägg för, men nu visar nya studier att nivån på a-kassan inte heller påverkar den tid som folk går arbetslösa.

Vilket för övrigt styrks av våra egna svenska erfarenheter. Om låga ersättningar fick folk att få jobb igen skulle vi inte haft den ökning vi bevisligen har av antalet personer i Fas 3…

Och den långsamma återhämtningen i krisande EU-länder, där ”marknadens” obenägenhet att ta risker med nya investeringar får allt fler ekonomer att kräva samhälleliga satsningar i sådant som infrastruktur eller industriell förnyelse.

Här i Sverige kan vi på samma sätt konstatera att marknaden inte är bra på att få igång bostadsbyggandet, att marknadstänkandet inte förbättrat järnvägstrafiken och att vinsten som incitament inom den skattefinansierade välfärden fått besvärande effekter.

Det här ger öppningar för en helt ny typ av ekonomisk politik. Att utveckla en sådan kan vara en värdig uppgift för socialdemokratin.