Den inbillade mjuke

Artikeln publicerades

Med tanke på att ingen av de mera närtida statsministrarna på den kanten – Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten och Carl Bildt – lyckades bli omvalda är det naturligtvis så.

Men att Fredrik Reinfeldt därmed skulle kvalificera sig som en ”enastående svensk politiker”, som tidningen hävdar på nyhetsplats, är däremot att använda överord.

För det första blev Reinfeldt statsminister efter att Socialdemokraterna regerat i hela tolv år. Det var på så sätt upplagt för en borgerlig valseger.

De goda tider som Sverige hade och det faktum att Reinfeldt inte i ord öppet utmanade det svenska välfärdssamhället gjorde att svenska folket vågade prova någonting nytt.

Den borgerliga majoritetsregeringen drev därefter en politik som på väsentliga punkter gick på tvärs mot vad som utlovats. Reinfeldt var inte så mjuk som han försökt inbilla väljarna.

Stora skattesänkningar, framför allt för redan välmående, genomfördes. De betalades genom försämringar för arbetslösa, sjuka och låginkomsttagare.

För det andra; hade det inte varit för den rödgröna stolligheten att halvvägs in i mandatperioden bilda en förtida allians hade det förmodligen blivit maktskifte i valet 2010.

Men när världsekonomin krisade och de rödgröna, bland annat till följd av sitt egendomliga alliansbygge, inte utstrålade regeringsduglighet ansåg väljarna att sittande regering borde väljas om.

Däremot tappade Reinfeldt sin majoritet och tvingades ta hjälp av det främlingsfientliga Sverigedemokraterna för att få sin partivän, Per Westerberg, omvald till talman. Därmed klargjordes det majoritetsunderlag i riksdagen på vilket Reinfeldt nu regerar.

Om fyrpartiregeringen höll ett hyggligt reformtempo under sin första mandatperiod så ser vi någonting helt annat i dag.

Långt in i de borgerliga leden ställs frågan vad Fredrik Reinfeldt ska använda sitt maktinnehav till; mera än att bara administrera statsapparaten från Rosenbads sjunde våningsplan.

Regeringen saknar drivkraft och verkar ha slut på idéer. Det blev ju inte ens ett fantasilöst femte jobbskatteavdrag.

Arbetslösheten växer och den ekonomiska ojämlikheten ökar. Alliansregeringen har misslyckats med sitt uppdrag.

Visserligen har Reinfeldt lyckats att opinionsmässigt parkera sitt moderata parti på en högre nivå än vad det historiskt brukar finnas. Men huvudsakligen beror det på att regeringens tre övriga partier har tappat väljare högerut och två av dem riskerar att ramla ur riksdagen i nästa val.

Reinfeldt själv ger ett alltmer trött och slitet intryck, uppträder allt oftare arrogant och varnar för visioner.

Någon ny Tage Erlander, som regerar Sverige i flera decennier, lär alltså knappast Reinfeldt bli.

Snarare är det så att vi inte skulle bli förvånade om borgerligheten skulle gå till val år 2014 med en annan moderat statsministerkandidat än Fredrik Reinfeldt.