Reinfeldts halvfulla glas

Artikeln publicerades

Där Fredrik Reinfeldt (M) hävdade att det egentligen inte finns några stora problem på arbetsmarknaden, eftersom sysselsättningen har stigit, menade Stefan Löfvens stand-in Mikael Damberg (S) att arbetslösheten är rekordhög, eftersom det är fler som går utan arbete i dag än när regeringen tillträdde år 2006.

Diskussionen handlade alltså om ifall det berömda glaset var halvfullt eller halvtomt.

Det tillhör spelets regler att en sittande regering försöker leta fram siffror som belägger någon sorts framgång i dess värv – speciellt när valet närmar sig och särskilt när man regerat i snart sju år.

Men Fredrik Reinfeldts sätt att vid upprepade tillfällen bagatellisera det dystra läget på arbetsmarknaden är djupt oroande.

Ty den som inte ser och kan beskriva samhällsproblem har också mycket svårt att göra någonting åt dem. Förmodligen var det också en förklaring till att Fredrik Reinfeldt inte under debatten hade någonting nytt i sak att tillföra; ingen ny idé och inga nya förslag.

Det var illanog.

Nästan ännu värre med detta moderata sätt att beskriva hur glaset är halvfullt är hur statsministern har satt i system att räkna bort människor.

Tidigare har han menat att Sverige egentligen inte har massarbetslöshet; i alla fall om man bara räknar arbetslöshet för ”etniska svenskar mitt i livet”. Alla andra räknas inte, finns inte, betyder ingenting.

Under debattens gång dök det upp ett liknande resonemang. Arbetslösheten i Sverige är, enligt statsministern, inte särskilt hög om man räknar bort alla under 25 år. Då är den i själva verket på samma nivå som i Tyskland, menade Reinfeldt.

Det är alltså inte bara så att detta sätt att se och beskriva verkligheten omöjliggör en politik, det är också obehagligt därför att människor av landets regeringschef arrogant exkluderas, väljs bort och osynliggörs.

Deras problem är tydligen ingenting värda. Deras arbetslöshet räknas inte. Därför behöver heller ingenting nytt göras eller föreslås.

Självfallet finns detall anledning i världen för den socialdemokratiska oppositionen att peka på detta.

Det är en viktig debatt. Sverige behöver en statsminister och en politik för hela vårt land och alla människor, inte bara för några.

Men det får inte stanna där. Oavsett om oppositionen vinner människors förtroende för beskrivningen att glaset är halvtomt, snarare än halvfullt, så krävs det idéer och förslag för att fylla upp det.

Mikael Damberg är på många sätt en duktig debattör. Det visade han i går. I flera repliker var han effektiv mot Fredrik Reinfeldt och andra borgerliga företrädare.

Bättre hade det kunnat bli om han också hade haft med sig någonting mer kraftfullt till debatten än besked om att det inte ska vara någon skillnad mellan olika företagsformer när det gäller småföretagares sjukersättning.

Skall Socialdemokraterna inte bara vinna förtroende för en sysselsättningspolitik värd namnet, utan också pressa tillbaka arbetslösheten efter ett regeringsskifte, krävs det stora saker, framför allt för att stärka efterfrågan i ekonomin.

Sjukregler för småföretagare, innovationsråd och djärva målsättningar i all ära.

Men nu väntar vi också på tunga S-förslag om bland annat höjda statsbidrag till kommuner och landsting, rejäla förbättringar för barnfamiljer och pensionärer, ett nytt kunskapslyft samt kraftfulla investeringar i vägar, järnvägar och bostäder.