(0) Skriv kommentar Tipsa en vän

”Många faktorer bakom publikras”

SPORTEN Publicerad 120504 06:30

I de två senaste hemmamatcherna har publiksiffrorna varit de sämsta någonsin.

Men i Kalmar FF är man inte oroliga – ännu.

– Nej, men skulle trenden hålla i sig är det inte bra, menar marknadschefen Per Rosenqvist.

I premiären mot AIK var det drygt 10 000 personer på Guldfågeln Arena, i nästa hemmamatch mot Häcken var det 5051 personer och mot Gefle bara 5007 personer.

Tight spelschema

– Det är väldigt många faktorer bakom att publiksnittet har minskat så pass drastiskt, fortsätter Rosenqvist.

– För det första är dessa båda lag tillsammans med Syrianska de lag i allsvenskan som lockar absolut minst publik. Sedan påverkar givetvis också vädret om man går på fotboll eller inte.

Men den kanske främsta orsaken till de låga publiksiffrorna är det kompakta spelschemat.

– Det stämmer, det blir helt enkelt för mycket. Eftersom det är EM i sommar spelar vi elva matcher på mindre än två månader, och det är klart att det svider för många att betala mycket pengar på så kort tid.

– Sedan gör det tighta spelschemat att vi inte hinner marknadsföra hemmamatcherna på bästa sätt.

Per Rosenqvist är också besviken på hur matcherna ligger innan sommaruppehållet.

– Det bästa hade givetvis varit om vi hade spelat hemma, borta, hemma, borta hela tiden. Nu är hemmamatcherna så tätt att publiken hinner inte längta till nästa match.

Alla lag i allsvenskan tappar publik.

– Sett till hur många som bor i Kalmar kommun och hur stor publik vi har ligger vi i toppskiktet av serien.

Bild Niclas Wassmo niclas.wassmo@ostran.se
0480-42 93 45
(0) Skriv kommentar Tipsa en vän
Bild

Det värdelösa har pågått för länge för KFF

34 poäng på 24 matcher är en godkänd poängsamling. De allt mer frekventa storförlusterna är en nivå under ”icke godkänt”. KFF:s 0–4-förlust mot Djurgården gör att säsongsavslutningen kan handla om att laget ens ska sluta på övre halvan av tabellen.

För sex–sju omgångar sedan var det svårt att förutspå en utveckling där KFF skulle slåss mot ÖSK och HBK om att få vara på övre halvan av tabellen.

Landslagsuppehållet skulle ju vara två veckors lagbyggande för att kunna sätta positiv prägel på säsongen, att sudda bort sommaridentiteten och återgå till att vara en svår lagmaskin och eventuellt med bättre offensivt passningsflyt. KFF skulle motivera spelarna tillräckligt mycket för att de skulle se vinningen i att ta segrar som inte ger kortsiktigt stora skillnader.

Och det fanns ju klart mer framskridna anfallsidéer mot Djurgården. Bollarna stannade inte längs mittfältet, med ett tillbakaspel och långboll som standardlösning, utan KFF tog sig fram med hastighet till Djurgårdens straffområde och hade den typen av målchanser där bollen letade sig in i mål ungefär 50% av gångerna under våren.

Men defensiven. 1–4 mot Häcken, 0–3 mot AIK, 1–3 mot MFF, 1–3 mot Åtvidaberg, 0–4 mot Djurgården. Det fortsätter att endast finnas stickmatcher där KFF samlar ihop sig och lagjobbar ihop ett svårgenomtränglig block. 18 månaders arbete försvann när ett par spelare ramlade bort innan Häckenmatchen.

Grejen är att det har varit så olika måltyper som KFF har släppt in. Det hade varit en sak om man hade sett en trend, men för varje match blir det en ny matchförlorare i defensiven. Olika positioner och olika spelare som gör misstagen, med olika typer av insläppta mål. Om jag tar det på min renodlade skånsksmåländska så är det bara helt förbaskat muppigt värdelöst.

0–5/0–5 var jobbigt på ett annat sätt, det var en oväntad hård smäll men där laget ändå lyfte sig så fort, medan det nu har pågått under en alldeles för lång period.

Vad ska då KFF göra de återstående sex omgångarna? Man skulle kunna bänka spelare som ska lämna och istället testa Tipselitspelarna, men Eklunds förtroende för dem är lågt och de enda reserverna jag tror kommer få en markant större roll nästa säsong är Sachpekidis och Ericsson. Att hitta rätt i organisationen med bästa möjliga lag måste prioriteras klart högre än allt annat, för det handlar också om viktiga pengar på tabellplaceringarna.

Var finns ryggraden i årets upplaga av KFF?

Du kan välja att göra som Malmö FF. Åka ner till Turin, kliva in på Juventus Stadium, lämna mössan kvar i omklädningsrummet, spänna ut bröstkorgen, markera närvaro och visa att man är beredd att göra rätt mycket för sin stad, sin förening.

Allt det där som inte Kalmar FF gjorde på Behrn Arena.
Det var imponerande att se Markus Rosenberg, hur han visade väg när han från start gick in och skickade på den allt annat än sympatiske Stephan Lichtsteiner.
Det är så en kapten uppträder när förutsättningarna är tuffa, på gränsen till omöjliga och ett mästarlag från en klassisk liga står på andra sidan med uppdraget att putsa på sin egen Europastatus.
Malmö FF och Kalmar FF spelar i samma serie, allsvenskan. När man såg hur lagen närmade sig sina uppgifter i Turin och Örebro är det svårt att greppa.
När MFF växer, förminskas Kalmar FF.
När MFF åker hem från Turin gör man det med anständigheten i behåll. När KFF lämnar Närkeslätten är man ett lag som tagit ett nytt steg bakåt.
Sex raka förluster på bortaplan, i sig rätt dåligt, men det är hur det här laget ser ut när man lämnar Guldfågeln Arena som bara ställer nya frågor om vilken riktning det här lagbygget är på väg.
Vi ska naturligtvis inte glömma bort positionen (sexa), inspelade poäng (34), hemmafacit (obesegrat) och att kontraktet är klart med sju omgångar kvar.
Men.
Var finns ryggraden, karaktärerna, vinnarskallarna och modet?
Jag pratade med Hasse Eklund om det här i förra veckan. Han var själv förvånad över vilken skillnad det är på hur laget uppträder hemma och borta när han ser matcherna i efterhand; att det är nödvändigt med en förändring i attityd om KFF ska närma sig toppen. Vi talade också om bristen av informella ledare.
Insatsen mot Örebro SK förändrade ingenting i sak. Det är rätt märkligt när det är en färsk målvakt, Ole Söderberg och en marginaliserad serb, Nenad Djordjevic, som är ensamma att visa attityd från start.
I allt väsentligt var ÖSK bättre, men deras villkor kunde knappast varit mer gynnsamma. Kalmar lämnade över bollinnehav och ytor, valde bort duellspel och bjöd på så många tekniska fel att jag tappade räkningen efter en kvart.
Daniel Sobralense är en förträfflig fotbollsspelare när ingen skaver hälsenor och låter honom komma rättvänd i ytan framför backlinjen. Nordin Gerzics självförtroende växer när han ostört får tid och utrymme för att etablera passningsspel långt in på motståndarens planhalva; och det är på gränsen till tjänstefel när ingen står upp bättre mot Robert Åhman Perssons fula armbågar när domaren Johan Hamlin fegade ur.
Att det såg ut som det gjorde på Behrn Arena är ingen slump. Vi såg samma tendens i Göteborg, Borås, Åtvidaberg, Malmö och Solna. Inte vid något tillfälle har KFF varit nära. Matcherna har förlorats välförtjänt kopplat till prestation.
Sex förluster och 2–15 i målskillnad.
Hösten 2013 var poängmässigt enastående bra. Våren 2014 på samma nivå så länge Kalmar hade ett försvarsspel som hängde ihop, men det fanns skönhetsfläckar för den som ville se och ett lag som lämnade över mycket till slumpen eller en individuell prestation.
I Örebro saknades linjer och struktur i spelet, ytorna mellan lagdelarna var enorma och det ser ut som om spelarna inte längre kan samarbeta, eller så är beslutsfattandet (spelförståelsen) av så låg kvalitet att misstag blir mer regel än undantag.
Grundtanken under EM–kvaluppehållet var att ta ett steg tillbaka, börja om med grunderna, lyfta fram identiteten igen, skapa något hållbart. Det var vad man kommunicerade efter 1–2 i cupen mot Kristianstad och 0–2 på Ullevi.
Vi fick en ny förlust, en ny svag insats.
På söndag kommer Djurgården till Guldfågeln Arena. Förtroendekapital ska återvinnas, en svit bevaras.
Kalmar FF är obesegrat hemma sedan omgång 28 förra året. Motståndare: Djurgårdens IF.

Grafik
annonsutrymme