(0) Skriv kommentar Tipsa en vän

Rydström vann fajten på bana fem

SPORTEN Publicerad 120205 09:48

Det är en varm dag i La Manga. Solen står högt på himmelen och temperaturen är 19 grader. De båda kombattanterna, Henrik Rydström och Paulus Arajuuri, äntrar bana nummer fem på La Manga tenniscenter. Matchen kan börja.

Den reslige finländaren har ett kraftfullt tillslag på bollen och är inte blyg för att använda det. Den något kortare svensken menar att servern är hans akilleshäl, men hans dubbelfattade backhand kompenserar upp väl för eventuella tillkortakommande i spelet i övrigt.

– Serven är alldeles för dålig. Det är som i fotbollen, jag har inget tillslag, säger Henrik Rydström under inbollningen.

Efter en stunds uppvärmning är båda redo.

– Kom igen nu Finland!, skriker Paulus Arajuuri.

Rydström börjar att serva och man förstår snabbt vad han menar med att serven är akilleshälen. Arajuuri vinner blankt till 1–0.

– Ja, han brukar alltid få ett game när vi spelar, säger Rydström med ett snett leende.

Men det visar sig att även finländaren är lite trögstartad i sitt servande för Rydström bryter direkt tillbaka till 1–1.

– Bra spel ”Henke”, berömmer Arajuuri.

Finlands bidrag till världstennisen, efter Jarkko Nieminen, har en bra forehand men Rydström är en mer komplett spelare. Även om det är jämnt i bollarna vinner alltid Rydström till slut. Lagkaptenen går fram till 4–1. Sedan händer något. Arajuuri vinner ett game blankt. Rydström svär och går och hämtar bollen.

– Den jävla bollen går ju mer i sidled än rakt fram, säger Rydström och lägger bollen vid sidan. Den kommer aldrig tillbaka i spel…

Efter det är ordningen återställd. Rydström plockar fram sina passerslag och Arajuuri som försöker gå mer på nät blir bortspelad.

Efter matchen så tar de båda varandra i hand och tackar för en god insats, innan Henrik Rydström kan lyfta segerpokalen föreställande Roger Federer. Arajuuri går dock inte lottlös utan får ett litet tennisset.

(0) Skriv kommentar Tipsa en vän
Bild

Hemmaplan för storfrämmande i Kalmar GP

Ett bra startfält kompletteras av något riktigt stort.
Thomas Löfkvist är hemma och kör Kalmar GP. – Det har aldrig passat tidigare, men nu ska det bli kul. att vara med, säger Löfkvist.

Eldsjälen och mannen bakom Kalmar Grand Prix Jan Hammarkvist har försökt få Löfkvist till start tidigare men i cykelbranschen är det oftast stallen som bestämmer var och när deras cyklister ska starta.
Den här gången funkade det.
– Nu var jag hemma och har fått klartecken från laget. Det var inga problem men man måste ju fråga, det är svårt att komma tillbaka och säga att man bröt benet förra lördagen om de inte visste att man skulle köra, säger Thomas Löfkvist och ler.
Känslan inför loppet då?
– Haha, jag är lite orolig faktiskt. Jag har inte tävlat sedan i mitten/slutet av maj, och tränat väldigt lite. Det kommer att bli tufft för mig. Det finns för- och nackdelar med att det är en kort bana, det kommer säkert att bli ett intensivt lopp med mycket accelerationer.
Varför gör du det?
– Dels är det för Jannes (Hammarkvist) skull, han har jobbat väldigt hårt för att få det här loppet och han hjälper till med mycket grejer också. Sedan ska det bli kul att köra en tävling i Kalmar inför förhoppningsvis mycket folk.
För Löfkvist blir den en annorlunda grej, han tror att körde sitt senaste Grand Prix-lopp 2003, är inte alls i form och har inte i närheten av den träningsmängd han brukar ha i kroppen den här tiden på året nu. Efter en tung vår fyllt av sjukdomar fick han diagnosen att han var övertränad och fick ställa in satsningen mot Tour de France.
– Jag har gått och dragit sedan i maj, det var då jag verkligen insåg att något inte är som det ska. När jag har sett tillbaka med andra ögon förstår jag att det har varit något som inte stämt under en längre tid. Kroppen har sagt i från, jag vet inte hur många gånger jag har haft ont i halsen men tänkt att man kan ju inte vila varje gång, säger Löfkvist och fortsätter.
– I mars hade jag tränat bra, men fick det inte att snurra. Jag satt i sista grupp och körde och slet trots att förberedelserna hade varit bra. Så jag åkte hem och körde mer syraträning för att jag trodde att jag inte var i nog bra form. Och grävde bara gropen djupare.
Har man följt Thomas Löfkvist eller någon gång tagit del av hans föreläsningar om träning eller sett hans träningsschema så förstår man att träningen han bedriver ligger på den yttersta gränsen av vad en elitidrottare klarar av och att gränsen till att bli övertränad måste vara väldigt tunn.
– Visst, det är en diffus diagnos, det är lättare med en bruten arm när man kan peka på gipset. Men det går att se med blodprov, kortisolvärden och inflammationsvärden. Det är en del i det och sedan upplevelsedelen. Det går inte att låtsas som det inte finns. Men det är många saker som spelar in, att man varit småkrasslig och tränat ändå, återhämtningen. Det är inte en sak som gjort att man hamnat i källaren.
Löfkvist, som blev cykelproffs som yngste svensk någonsin, har hunnit bli 30 år. Det är fem år sedan han hade ledartröjan i Giro d’Italia och förutom en meriterande vinst i Tour Méditerranéen, under första året i stallet IAM Cycling, 2013 så har den senaste tiden mest handlat om skador och sjukdomar. Kontraktet går ut efter den här säsongen och Löfkvist funderar över sin framtid som cyklist.
Han är inte direkt typen som tänker mjölka ut det sista som finns bara för att det går att göra det.
– Jag har inte tagit något beslut om nästa år än. Jag är inte jättegammal, men inte jätteung heller och den sits man är i nu är inte jätterolig. Om man inte kan göra det man ska och inte göra sig själv rättvisa så... Jag känner inte att jag vill ta ett steg ner, jag har varit på den högsta nivån hela tiden och presterat där. Det är inte aktuellt att bli någon klungutfyllnad, så roligt är det inte, säger Thomas Löfkvist.

Grafik
annonsutrymme