Allt om Gustavsberg

Artikeln publicerades

*Gösta Arvidsson

Gustavsberg - Porslinet Fabriken Konstnärerna

Norstedts

Gösta Arvidsson, ordförande i Gustavsbergs Porslinsmuseums vänner och själv uppvuxen i Gus- tavsberg, går i ett verkligt praktverk till botten med i stort sett allt som utspelat sig under århundradena på det som ibland har kallats "världens finaste porslinsfabrik".

I den drygt 400 sidor tjocka och nära tre kilo tunga boken, försedd med ett rikt bildmaterial, reder Gösta Arvidsson ut det mesta från lerkvalitet och finansiella kriser till formgivning och vardagsliv.

Boken är både ett uppslagsverk och en intressant skildring av ett svenskt industrisamhälles framväxt, blomstring och död.

I allas medvetande

Praktiskt taget alla människor i Sverige har väl något förhållande till serviser eller andra keramikföremål från Gustavsberg. Formgivare som Gunner Wennerberg, Wilhelm Kåge, Stig Lindberg, Tyra Lundgren, Karin Björquist, Lisa Larsson och Margareta Hennix har satt sin prägel på vår närmiljö, i såväl slott som koja.

Flera av de här konstnärerna har under senare år blivit föremål för egna biografier men de får förstås ändå stor utrymme i Gösta Arvidssons bok.

Fabriken som lotterivinst

Gustavsberg kan räkna sina anor från mitten av 1600-talet då Maria Sophia De la Gardie lät anlägga ett tegelslageri vid Farstaviken utanför Stockholm. Namnet Gustafsberg fick anläggningen 1661. Men det var 1825 som porslinstillverkningen startades och en kapplöpning med konkurrenten Rörstrands om att göra det bästa porslinet tog sin början. Då var det i England som kunskaperna om porslinstillverkning fanns och därifrån hämtades såväl lera som personal.

Gösta Arvidsson berättar livfullt om framgångar och misslyckanden. Konkursen stod ofta för dörren. För att få in pengar funderade bolagsstyrelsen ett tag på att anordna ett lotteri med fabriken som högsta vinst. Det blev dock inget lotteri utan fabriken såldes på auktion 1850.

Levde sitt eget liv

Med kunniga engelsmän i ledningen började Gustafsberg (som stavades med f fram till mitten av 1920-talet) att vinna framgångar med sitt benporslin och när finansfamiljen Odelberg kom in som ägare blev det fart på byggandet av det brukssamhälle som, trots närheten till Stockholm, kom att leva ett helt eget liv under slutet av 1800-talet och en stor del av 1900-talet.

Om vardagslivet i den här bruksmiljön berättar Gösta Arvidsson livfullt. Arbetarna handlade på kredit i Bolagsboden och när lönen kom blev det inte mycket kvar när skulden betalats.

Stendammslunga, eller silikos, var porslinsarbetarnas gissel och det var inte förrän Kooperativa Förbundet köptre fabriken 1937 som man på allvar började göra något åt det farliga dammet.

Då började man också att bygga om hela brukssamhället. Arkitekten Olof Thunström ritade både små villor på 54 kvadratmeter och större så kallade punkthus som byggdes 1945-1951. Samtidigt rustades de gamla arbetarbostäderna upp.

Gustavsberg upplevde något av en guldålder från slutet av 1940-talet och några årtionden framåt.

De kända formgivarna presenterade den ena succén efter den andra.

Sanitetsporslinet sålde förstås också bra under rekordårens miljonprogram och företaget gav sig in i plastbranschen.

Nerläggning 1993

På 1980-talet började det knaka i fogarna och 1993 lades tillverkningen av hushållsporslin ner, trots proteststorm och 20 000 namnunderskrifter.

Idag förs porslinstraditionerna vidare av ett litet företag som tillverkar serviser och konstgods i benporslin och stengods.

Kvar på området finns tillverkningen av sanitetsporslin i en fabrik som ägs av Villeroy & Boch AG, en av Europas största tillverkare av badrumsinredningar.

Porslinsmuseet utökades i somras med nya lokaler på bruksområdet då också Gustavsbergs Konsthall invigdes i brukets äldsta byggnad.

Att något skulle finnas att tillägga om Gustavsberg efter Gösta Arvidssons grundliga och mestadels lättlästa genomgång är svårt att tro.

Ölands-Nisse

Vi kan väl avslutningsvis bara konstatera att Gustavsbergs smeknamn gavs åt alla, oavsett position på bruket.

Drillen var ingen mindre än konstnären Stig Lindberg som ofta sa att han skulle ut och slå en drill.

Det lite märkliga namnet Alibat Sockerbulla gavs till pojken Albert, son till Ölands-Nisse och Ölands-Mari. När dessa ropade hem grtabben på sin dialekt lät orden besynnerliga för övriga gustavsbergare.

Egentligen ropade de: Albert, kom hem så ska du få en sockerbulla. Tilläggas kan möjligen att Ölands-Nisse även gick under namnet Krikongubben efter färgen på sin näsa.