Kultur

Både kargt och gediget – men utan det riktiga lyftet

Kultur Artikeln publicerades

Det finns något kargt över isländska kriminalberättelser. Och då handlar det inte bara om landskapet.

Ön är den andra av Ragnar Jónassons berättelser om polisen Hulda Hermannsdóttir som översatts till svenska. Hulda är i 50-årsåldern, ensamstående sedan dottern tagit livet av sig i tidig ungdom och maken dött. Hon är till synes ganska krass i sin syn på tillvarons olika utmaningar, men har samtidigt nyfikenheten kvar och är inkännande inför andra människors öden. På det sättet påminner hon starkt om Arnaldur Indriðasons kriminalare Erlendur Sveinsson.

Ön kretsar just kring ön där ett kammarspel i praktiken äger rum mellan fyra vänner som återses efter att ha varit ifrån varandra i tio år. Tillsammans delar de en sorg över en annan vän som inte längre finns bland dem. Även om det inte sägs tydligt vill flera i kvartetten veta vad det var som egentligen hände. När en av de fyra försvinner på ön är det upptakten till ett fall för Hulda Hermannsdóttir, som får gräva bakåt i tiden för att få fram hela sanningen. En sanning som också kommer att beröra hennes kollegor och deras agerande för tio år sedan.

Ragnar Jónassons har skrivit en bra och gedigen kriminalroman. Men utan att med bestämdhet kunna sätta fingret på vad, känns det ändå som om det saknas något. Det blir aldrig det där riktiga lyftet i berättelsen.

Bok

Ön

Ragnar Jónasson

Översättning: Arvid Nordh

(Modernista)

Visa mer...