Kultur

Barnsoldatens viktiga minnen

Kultur Artikeln publicerades

Vad farfar eller morfar gjorde i kriget är sådant många tyska familjer aldrig talar om. Dörren till minnena stängdes för att aldrig mer öppnas.

De döda och försvunna släktingarna är för länge sedan borta. Det framstod som plågsamt att prata om dem med egna barnbarn, födda mer än en generation efter kriget? De som fanns, fanns bara som minnen hos de äldre.

Likväl blir det för Günter Lucks plötsligt viktigt att skriva ner sina minnen. Han möter journalisten Harald Stutte och det blir en bok om en 16-årig soldat, som enrolleras till Waffen-SS, strider och blir krigsfånge i Sovjetunionen. Lucks är inte ensam om att i sin familj och släkt ha både kommunister och socialdemokrater, men likväl bli en kugge i den nazistiska krigsmaskinen. I Lucks fall när de sista reserverna skrapas ihop och kriget förloras. Han kommer tillbaka till Hamburg i januari månad år 1950. På nästan fem år har han passerat elva krigsfångeläger och när han passerat sin 80-årsdag kommer minnena med detaljrik skärpa.

Jag förstår poängen. Det är inte på egen hand Lucks får till sina minnen. Det är när någon annan frågar och bringar reda i framställningen som minnena kommer upp till ytan. Memoarer kan kanske ingen egentligen skriva på egen hand. I varje fall inte när dörrarna medvetet stängts till minnena.

Att Lucks berättar om ett krig som redan är förlorat men där 16-åringar drivs ut att stupa för fosterlandet, är särdeles vedervärdigt förstås. Men är det så mycket bättre när 30-åringar med fru och barn stupar? Detta är dock inget argument för att inte läsa Lucks memoarer och försöka förstå något av samtidshistorien på ett mycket personligt plan. Kanske är det också en plädering till yngre att fråga ut äldre om deras liv och livserfarenheter också om de inte suttit i krigsfångenskap?

Bok

Hitlers sista reserv

Harald Stutte och Günter Lucks

Översättning: Per Lennart Månsson

(Lind & Co)

Visa mer...