Kultur

Den sorgliga berättelsen om terrorns Östtyskland

Kultur Artikeln publicerades

Den som turistar i Berlin kan besöka inte bara minnesplatser från världskrigets och det kalla krigets dagar utan också gå på museer och i utställningshallar. Nu ligger den verklighet, som var verklig i min generation, en generation bort. Då kan det vara på sin plats att försöka läsa in sig på det som var.

Karin Westin Tikkanen tar upp Leif Persson (1939–2017) från Alingsås och student i Lund. Han ägnade sig åt flyktingsmuggling från öst till väst när Berlinmuren byggts. Det gick hyfsat bra tills det inte gick längre. Han arresterades, förhördes, knäcktes och frigavs. Stasi hade sina sofistikerade metoder och flyktvägar stängdes efterhand.

Tillvägagångssättet för att få ut studenter var på sitt sätt genialt. Svenska studenters pass lånades ut till hyfsat porträttlika östtyska studenter, som på så vis kunde lämna DDR. Perssons misstag var att efter flera lyckade insatser trots varningar ta tåget tillbaka till Sverige. Hade han flugit från Västberlin hade han aldrig hamnat där han hamnade och hans liv hade tagit en mer normal vändning.

Detta är en sorglig berättelse på alla plan. Sorglig också så, att förhörsledarna som gör sitt arbete med utstuderad psykologi måste betraktas som ömkansvärda. Men hur var det med de kamrater som skulle bygga den nya staten efter nazismens sönderfall? Vad ville de? En mönsterstat – en arbetare och bondestat – som inte skulle behöva skyddas av en mur, kan man anta.

Terrorn fick bli det politiska instrumentet mot folket och att det socialistiska enhetspartiet (SED) inte hade folket med sig, stod klart redan den 17 juni 1953. 1900-talets största arbetaruppror slogs ner av sovjetiska stridskrafter. Den 13 augusti 1961 stängdes gränsen mellan Öst- och Västberlin, muren byggdes och stod kvar i 10 680 dagar. Den 9 november 1989 öppnades gränserna. Jag har för mig att polischefen och militärbefälhavaren såg sammanbrottet, konstaterade att de inget kunde göra och tillsammans gick för att supa sig fulla. Guido Knopp har samlat begåvade medarbetare för att beskriva inte bara ledarna för DDR utan också en del av den östtyska vardagen.

Nu var Berlin spänningsfältet mellan öst och väst; ”den hetaste fronten”. Spionage var vardag och spionutväxlingar måste organiseras. En avslöjad spion eller en dubbelagent är som bekant utan värde, men det kommer tider då spioner inte skjuts omedelbart utan byts ut mot egna avslöjade. Att det var en västtysk polis i östtysk sold, partikamrat till och med, Karl-Heinz Kurras, som sköt teologistudenten och pacifisten Benno Ohnesorg (1940-1967) och därmed gav upphov till den västtyska stadsgerillan (RAF och andra) kan man länge fundera över. Var detta en väl uttänkt provokation eller bara en olycklig slump? Det är i dubbelspelets Berlin inte lätt att se vad som är vad.

Den som ville försvara bygget av muren och den östtyska regeringens handlande, biskop Lars Carlzon liksom folkskoleinspektören och skolpolitikern Britta Stenholm, rektor, fil dr Stellan Arvidson får räknas dit, menade förstås att staten måste kunna skydda sig själv. När DDR föll samman blev de ledsna. Detta står inte i just de tre böcker jag läst. Något får man ta reda på själv.

Bok

Flykten genom Berlin

Karin Westin Tikkanen

(Historiska Media)

Visa mer...

Bok

Farväl DDR

Guido Knopp

Översättning: Per Lennart Månsson

(Lind & Co)

Visa mer...

Bok

Hemligt krig i Berlin

Sven Felix Kellerhoff och Bernd von Kosta

Översättning: Per Lennart Månsson

(Lind & Co)

Visa mer...