Kultur

Jan Myrdal bortom skamgränsen

Kultur Artikeln publicerades

Jan Myrdals ”jag-romaner” kommer att leva länge. Greppet är att se det egna i tiden och se tiden genom det egna.

På ett sätt blir det litterära greppet både existentiellt och tidlöst. Framställningen måste vara hänsynslös, främst i förhållande till berättarjaget. På sitt nittioandra år vill Jan Myrdal skära sammanhangen ner till ”kvicken” och det får göra ont.

Vid två tillfällen har Jan Myrdal varit nära att dö – men uppfattar att han har fått anstånd, nu det andra, och alltså tid över för att arbeta. Psykiatern Nic Waal sa ju en gång till honom att livets mening inte var att han skulle bli lycklig utan arbeta. Det betyder för Jan Myrdal att arbetet blir lyckligt, antar jag.

”Arbetet och könet” är de bestämmande faktorerna i livet, tänker han. Det är mycket kön och sexliv i denna jag-roman. Här möter Meccanopojken, han som vill veta hur allt är konstruerat. Alltså går han detaljerat in på sexualiteten, vill förstå den och redovisa också om han tvingas stå där med skammen. När det intima, inbegripet hans kärlekar och andra kvinnor, blir offentligt, kan man förstås diskutera hur långt det precisa med sexpartners måste gå. Den diskussionen fördes av recensenten i denna tidning när boken Maj – En kärlek kom (Östra Småland den 2 september 1998) Det handlar dock inte för Myrdal om att förnedra någon, utan att komma ner till de djupa sammanhangen. Det är något annat än att förnedra.

Naturligtvis finns hela tiden det intellektuella med. ”Vi talade och knullade”, som det heter. Förstår man inte Jan Myrdal som en intellektuell, kan man inte heller förstå hans iver att rannsaka sig och sitt liv och ställa in allt i den tid som var (och är!). Lika självklart gäller också här vad Psalmisten klarsynt konstaterar: Vem känner sina fel? I människans liv finns också de synder hon inte vet om (Ps 19:13). Detta kan en kulturellt kristen som Myrdal se. En kyrkokristen ser också att här återstår bara Gud.

Jan Myrdals hänsynslösa jag-romaner skildrar hans liv och hans miljöer; människor omkring honom. Allt annat vore otänkbart. Han sätter sig emellertid inte till doms över andras svagheter. Han går främst till rätta med sig själv. Han kan vara kritisk mot Alva och Gunnar, hans föräldrar, men inser också att den bildningsbarndom han fick var mer formad utifrån upplysningstidens ideal än den samtida socialdemokratins och beskriver erkännsamt föräldrarnas politiska och vetenskapliga betydelse.

Kan man skala jaget bortom skamgränsen och göra det i sin tid? Om ett sådant projekt kan en präst tveka, men det är ingen tvekan om att Jan Myrdal gjort ett aktningsvärt försök att göra det. Han ger insikter om sig själv, om sin tid, om människans villkor och världens. Det blir en jag-roman som på sitt sätt är en inbjudan till fördjupat samtal. Vad är livet och vad betyder det att vi får fler dagar att fylla med liv?

Bok

Ett andra anstånd

Jan Myrdal

(Norstedts)

Visa mer...