Joakim Hartwig har en gård full av fjäderfän

Artikeln publicerades

- De är våra gamla raser som bönderna höll i det här landet förr, de har en spännande historia, säger han.

Nu för Joakim kulturarvet vidare genom att driva genbank.

Bor i en liten by

Träden böjer sig likt en grönskande tunnel över den kurviga, lilla grusvägen som leder fram till Mosstorp. Det är en liten by, bestående av några gårdar, som ligger mellan Nybro och Tvärskog. Här bor Joakim Hartwig med sin familj sedan några år tillbaka.

Hundarna Maggan och Zafi är snabbt framme och hälsar välkomna. Det kacklar i hönsgårdarna och flera olika sorters djurläten visar att Hartwigs hem är ett levande zoo mitt ute i skogen. Flera raser är inte längre så vanliga och många arter har försvunnit.

- Försök har gjorts att bygga upp gamla arter igen, till exempel Ölandshästen och Eketorpssvinet men det har inte lyckats, säger Joakim.

Det är därför arbetet med att bevara gamla lantraser är viktigt för honom. Han är 29 år och berättar att det inte är många i hans ålder som sysslar med bevarandearbete. De flesta han träffar är äldre. Joakim gick en djurvårdslinje och ville jobba i djurpark.

- Det blev det här istället. Jag har dubbla jobb hela tiden, inte bara djuren utan skog och marker måste skötas och stenmurar bevaras.

Pappaledig med lillan

Lantraserna och gården är bara en hobby. Han arbetar inom psykiatrin men är just nu pappaledig och står på gårdsplanen med ett öga på lillan som leker.

I den närmsta hönsgården finns ett tiotal öländska dvärghöns. De är små, färggranna och har väldigt god ruvlust.

- Jag fick höns från en farbror som heter Jonny Andersson. Han hittade dem på Öland 1986 när han inventerade.

De öländska dvärghönsen var Joakims väg in på lantraser och att driva genbank. Han har haft hönsen sedan 2006 och har skaffat fler olika raser.

För statitisk

Att vara med i genbanken innebär att han varje år skickar in rapporter med vad som har hänt under året. Var det många obefruktade ägg? Var det dålig eller bra ruvlust? Håller djuren sin vikt inom ramen? Statistik på vad som händer förs hela tiden. Raserna i genbanken får inte blandas med andra arter.

Joakim har tagit över ansvaret för genbanken gällande öländska dvärghöns. Han tycker att det är en trevlig ras och att de har grann färgprakt. Men rent utseendemässigt gillar han nog Orusthönsen bättre.

- De har svart-vit teckning. Jag har 20 stycken. Det är en trevlig ras och jag driver genbank på dem också.

Inte bara höns

Mellan hönsgårdarna finns det flera olika fågelarter, påfågel, japanska pärlhöns och duvor, för att nämna några. Joakim har duvor för att skydda de andra fåglarna.

- Höken tar de som är i luften först, alltså duvorna. Då hinner markdjuren söka skydd under tiden.

På andra sidan gårdsplanen är det en lummig hage som delas av hästar och afrikanska pärlhöns. De sistnämnda har Joakim skaffat sig för att varna de andra fåglarna.

- De skriker så in i bergen!

Han har problem med rovdjur och förra sommaren blev Joakim av med 35-40 av sina gäss, ankor och hönor.

- Det var nog någon rävhona som hade ungar i närheten. Hittar de hit en gång är det svårt att bli av med dem.

Alla är olika

Joakim ser inte sina hönor som en grupp utan som individer med personligheter.

- Lantraser är ett kulturarv som är väldigt värt att bevara. Det kanske inte kommer en ny krigstid eller magra år, men om det skulle göra det, skulle produktionsdjuren inte klara sig. Då är det de gamla raserna som klarar sig, de har starka gener och lever snålt. De är anpassade att leva fritt ute och klarar av klimatet.

EU har förstått grejen med lantraser, de som bevarar och håller raserna i genbank får EU-bidrag. Det är inte mycket pengar utan mer en klapp på axeln. Joakim säger att det är en dyr hobby han har. Det finns inget ekonomiskt värde med att ha lantraser.

- I dagsläget finns ingen bonde som kan livnära sig på att enbart ha lantrasdjur. För att det ska löna sig måste man ha produktionsdjur som producerar hela tiden och man måste ha många för att det ska gå runt.

Han tycker att det är kul att kunna göra allt själv och vara självförsörjande med kött och ägg. Djuren är lyckliga i sina hagar och slipper bli stressade när de ska slaktas. Joakim säger att han ser skillnad på köttet, kycklingfilén i affären är vattnig och svampig.

- Det är skillnad på en kyckling som gått här i tio månader och vuxit upp än en som säljs i affären och har vuxit upp på 28 dagar.

Linnéa Olsson


FAKTA/Öländsk dvärghöna

Det mest troliga är att de öländska dvärghönsen har sitt ursprung i de gamla dvärghöns som kallades trädgårdshöns och som spreds via England.

Dvärghöns omnämns inte före 1800-talet.

Förr i tiden kallade sådana dvärghöns ofta för pärlhöns.

Den ras som idag går under namnet öländska dvärghöns kommer från byarna Petgärde och Asklunda.

Kroppen är kort och kraftig med reslig hållning.

Fjäderfärgen är trefärgad i olika nyanser av brunt/vildfärg, svart och vitt.

Benen är oftast glatta men en svag benbefjädring kan förekomma. Kammen är för det mesta enkel men roskam kan också förekomma.

Öronskivorna är röda, oftast med en vit/blå inblandning, alltså alla tre färgerna tillsammans. Tupparna väger mellan 0,6 - 1 kilo och hönorna 0,5 - 0,8 kilo.