Kultur

Kejsare och giftmördare i det gamla Rom

Kultur Artikeln publicerades

BBC-serien ”Jag, Claudius” från 1976 blev en stor tittarframgång, inte minst i Sverige. Tekniskt hade den visserligen sina brister, men det blodiga maktspelet efter Augustus’ död fascinerade och förskräckte.

Berättelsen byggde på romaner av Robert Graves från 1930-talet. Han hade i sin tur framför allt hämtat sitt stoff från historieskrivaren Tacitus. Dennes Annales skildrar händelserna fram till Neros död år 66 e Kr, men alla band är inte bevarade.

Graves – och teveserien – skärpte en tendens som är tydlig redan hos Tacitus: Den oreglerade, obalanserade makten förråar och brutaliserar. Längtansfullt blickar historikern tillbaka till republikens tid, då senaten hade det avgörande inflytandet. Sedeslösheten och det politiska förfallet kommer med kejsar Tiberius och hans efterträdare.

Maktens kvinnor, som den vackra och grymma Livia, Augustus’ änka, skyr inga medel för att främja sina söners intressen. Giftmord är ett återkommande inslag i intrigspelet. Livia mördar exempelvis sin make genom att bestryka trädgårdens fikon med gift. Kvinnobilden är förstås inte så gångbar idag, men handlingskraftiga är de verkligen, Livia, Agrippina och de andra gemålerna.

Tendensen att se Roms svaghet som en följd av moraliskt förfall finns också i Tacitus’ bok Germania, som ofta varit uppskattad på våra nordliga breddgrader, eftersom germanerna beskrivs som enklare, modigare och dygdigare än samtidens dekadenta romare.

Det finns dock även positiva personporträtt hos Tacitus, som skildringen av den unge Germanicus, vars fälttåg mot cheruskerna inleder Annales. Detta syftade till att återupprätta den romerska äran efter slaget i Teutoburgerskogen (år 9 e Kr) och begrava de stupade. Germanicus dör dock ung och Tacitus antyder på sitt karakteristiska sätt att dunkla krafter kan ha varit inblandade.

Tacitus, som levde några årtionden efter den period han skriver om, har utgått från äldre historikers verk, senatsprokoll, memoarer och muntlig tradition. Redan på första sidan skriver han att han ska berätta ”utan hätskhet och partiskhet” (sine ira et studio), men någon modern källkritik kan läsaren inte begära. Som Ida Östenberg påpekar i förordet så är den goda berättelsen alltid det viktigaste för honom. Denna interfolieras av moraliska lärdomar, som att dåraktiga uppkomlingar inte kan slippa undan eftervärldens dom.

Läser någon Tacitus idag? Ja, en och annan gör nog det. I Donna Leons senaste deckare (Ett högt pris, recenserad i Östra Småland/Nyheterna den 9 juli 2019) har kommissarie Brunetti Annales på nattduksbordet och drar paralleller till nutiden: ”Många beslut fattades i folkförsamlingen mot bedrägerier, och fastän man ofta sökt botemedel fann de, som bedrev sådan verksamhet, alltid några finurliga kryphål (s 115).” Förlaget ger nu ut Tacitus’ berättelse i serien ”Historiehyllan”. Där har denna lysande skildring sin givna plats.

Bok

Det kejserliga Rom. Annales I – VI, XI – XVI

Publius Cornelius Tacitus

Översättning av Bertil Cavallin, förord av Ida Östenberg

(Natur & Kultur)

Visa mer...