Kultur

Klanväldet hotar rättsstaten

Kultur Artikeln publicerades

Det gick en chockvåg genom landet när två nämndemän (C) i Solna tingsrätt tidigare i år frikände en man som misshandlat sin hustru med motiveringar som var främmande för svensk rätt.

Kvinnan borde i första hand ha talat med sin släkt, hette det, och den familj hon kom från hade för övrigt inte samma sociala ställning som mannens.

Kommentarerna tog nästan genomgående fasta på de två centerpartisternas islamiska bakgrund. Detta var inte så konstigt eftersom den ena av dem i andra sammanhang talat om att muslimer i Sverige borde leva efter sharialagar, vilket onekligenen är en originell ståndpunkt för att komma från en nämndeman. Perspektivet i debatten blev ändå felaktigt. Det var klantänkande som präglade resonemangen, inte islam.

Detta och mycket annat kan vi lära oss av den nyutkomna antologin Klanen. I ett dussin uppsatser beskrivs klansamhällen från antikens Grekland till dagens Sverige. Ett genomgående drag är att klanen betonar kollektivet och gemenskapen inom gruppen medan den liberala demokratin framhäver individens fri- och rättigheter, inklusive jämställdheten mellan könen.

I Sverige ersattes ett rättssystem som byggde på släktskap – ätter – genom framväxten av nationalstaten mot slutet av medeltiden. Hos oss har det som brukar kallas för statsindividualism drivits mycket långt genom särbeskattning och personliga bidrag. När vi talar om familjen menar vi kärnfamiljen, inte släkten. De senaste decenniernas massinvandring har dock gjort att konflikten mellan individuella rättigheter och klantänkande åter blivit aktuell.

Författarna till antologin reder ut ett antal missförstånd om klanerna och hur de styrs. Ledaren är framför allt en medlare. Konflikter inom klanen – och mellan klaner – ska helst lösas genom kompensation. Den salomoniska domen kan innebära att en dotter ska giftas bort till den andra klanen. Dennis Avorin skriver intressant om hur resandefolket traditionellt tillämpat ett sådant konfliktlösande genom att männen (sic) samlats till ”kris”.

Klanen har sina egna hedersbegrepp. Gästfriheten är exempelvis helig. Om det gått så långt som till mord kan jämvikten återställas om en man i den skyldiga klanen – dock inte nödvändigtvis mördaren – tas av daga.

Allt är inte klaner som kallas så. Förvirrade kulturradikaler har till och med talat om ”klanröstning” i Djursholm. Man kan möjligen ha synpunkter på att Leila Ali Elmi (MP) kryssades in i riksdagen efter en personvalskampanj på arabiska, men klanröstning handlade det inte om. Det gjorde det inte heller när en imam erbjöd en moderat lokalpolitiker röster i utbyte mot stöd för ett moskébygge. De uppmärksammade gatugängen består förvisso oftast av etniska grupper, men inte av klaner. Gängens framväxt visar snarare att klansystemet inte har någon makt över den yngre, rotlösa generationen.

Våra sociala problem sträcker sig alltså långt bortom klanerna. Ändå är det viktigt att inse dessas existens. Klanen är både en social och en ekonomisk gemenskap, men det är inom juridiken som konflikten blir tydligast. En rättsstat kan inte ha parallella rättssystem. Vi kan inte döma efter svensk och islamisk lag samtidigt och inte heller kan domstolarna avkunna domar grundade på klantänkande. Skribenterna i Klanen gör en värdefull insats när de reder ut begreppen och belyser en fråga som många hittills velat förtiga.

Bok

Klanen

Per Brinkemo och Johan Lundberg (redaktörer)

Antologin innehåller texter av Dennis Avorin, Per Brinkemo, Joanne M Ferraro, Anosh Ghasri, Tomas Lappalainen, Johan Lundberg, Abdi-Noor Mohamed, Nathan Shachar, Jens S Sörensen, Richard Swartz, Lars Trägårdh och Mark S Weiner.

(Timbro)

Visa mer...