Kultur

Nervkittlande om spionen som bytte sida

Kultur ,

KGB-officeren och översten Oleg Gordievskij var den viktigaste av de spioner som brittiska MI6 rekryterade under det kalla kriget.

Under mera än tio år försåg han britterna med stora mängder topphemlig information. Till exempel kunde sovjetiska agenter som Gunvor Haavik och Arne Treholt i Norge och Stig Bergling i Sverige gripas med hjälp av hans uppgifter.

Han avslöjade också att Labourledaren Michael Foot fått tjocka kuvert med kontanter, möjligen avsedda som presstöd till den vänsterradikala tidskriften Tribune. Tanken svindlar: Var verkligen mannen som kunde ha blivit Storbritanniens premiärminister en avlönad KGB-agent – eller kanske bara en ”nyttig idiot”? Sanningen lär inte komma fram ens om arkiven skulle öppnas. Lögner och överdrifter frodades i denna miljö och de agenter som knöt kontakterna med Foot kan ha överdrivit sin insats. Informationen var naturligtvis politiskt sprängstoff, men släpptes inte ut av MI6. (Labour förlorade ändå valet 1982.)

Gordievskij informerade också om Sovjetledningens sätt att tänka. Den kunskapen var viktig för Ronald Reagan och Margaret Thatcher när de samtalade med Andropov, Tjernenko och Gorbatjov under den känsliga slutfasen av det kalla kriget.

En dubbelagent blir ofta avslöjad av en annan dubbelagent, en på den andra sidan. Detta drabbade även Gordievskij, som tvingades till en dramatisk flykt år 1985. I en roman skulle berättelsen om flykten (”Operation Pimlico”) framstå som osannolik med tanke på alla inslag av vilseledande sprayer, röntgensäkra filtar och annan spionrekvisita. Det är en nervkittlande läsning, trots att läsaren vet att slutet blev lyckligt.

Bästsäljaren Ben Macintyre har tidigare givit ut flera böcker i samma genre, nu senast En spion bland vänner om Kim Philby, den beryktade och legendariske ledaren för Cambridgecirkeln. Han skriver medryckande och okomplicerat om en snårig värld av spioner och spioner som spionerar på spioner. Till skillnad från exempelvis John Le Carré, mästaren på skönlitterära agentskildringar, så krånglar han inte till det i onödan utan gör denna absurda värld nästan begriplig.

Framställningen bygger på många och långa intervjuer med Gordievskij. Det reser förstås en del källkritiska frågor. Skedde sidbytet främst av ideologiska skäl – avsky för realsocialismen och kärlek till den engelska livsstilen – som Macintyre menar, eller fanns det också andra bevekelsegrunder? Från liknande fall vet vi att ärelystnad, avundsjuka, längtan efter dubbelspelets adrenalinkick, känslan av att vara utvald samt lockande och tubbande, inte minst med pengar, spelat en stor roll. Gordievskij avböjde dock pekuniär ersättning, i varje fall inledningsvis.

Det finns ett personligt pris att betala för en överlöpare oavsett motiven. Gordievskijs hustru kunde aldrig riktigt acceptera makens dubbelliv och skilsmässa följde. Själv lever han nu på hemlig ort i Londonområdet (står det i boken i varje fall). Skyddet har utökats efter det uppmärksammade mordförsöket på Sergej Skripal år 2018. KGB har ersatts av FSB, men skillnaden är inte så stor och organisationen har ett långt minne.

År 2007 utsågs Gordievskij till riddare av Sankt Mikaels och Sankt Georgs orden för ”tjänster som bidragit till Storbritanniens säkerhet”. Det är faktiskt samma orden som den fiktive agenten James Bond får i en bok – men här var det på riktigt.

Bok

Spion och förrädare – Kalla krigets största spionhistoria

Ben Macintyre

Översättning: Ole Andersson

(Historiska Media)

Visa mer...