Kultur

Spelåret 2018: Klickfest, skräck, sorg och förväntningar

Spelspalten Artikeln publicerades

Bäst och sämst, hissa och dissa, skandaler och framgångar. Sammanfattningarna av året som varit duggar tätt. Här kommer ytterligare en, av det riktigt subjektiva slaget – spelen jag har spelat, eller drömt om att spela under 2018.

Januari börjar året:

Överleva, skaffa material och bygga en bas – tre ingredienser som på pappret gör mig rejält pepp. När det dessutom utspelas under vattnet höjs mätaren till 11.

Subnautica
Foto: Unknown Worlds Entertainment
Subnautica

Subnautica hade allt, förutom ett datum när det skulle släppas på konsolen jag har hemma. Och när det för några veckor sedan äntligen kom till ”rätt” format, då ligger många andra spel och väntar på att hinnas med. Tyvärr.

 

Jag började året med att spela Doki Doki Literature Club! och har du inte spelat det så rekommenderar jag att du lägger några timmar på upplevelsen.

Omdöme: ”Det kanske börjar som en "oskyldig" dejtingsimulator, men när poesin är som sliskigast är mörkret som närmast.”

Betyg: 4 av 5

 

En av 2018:s alla klicka-spel som jag spelade var Star Tap. Inget av dem har varit mer än tillfällig tidsfördriv.

Omdöme: ”Det finns ingen utvecklande i att bara klicka, ingen utmaning, bara ett svart hål som slukar tid och sätter hjärnan på paus. Det kan en i och för sig behöva ibland, men inte särskilt ofta.”

Betyg: 2 av 5

 

Något som utmanade hjärnan och mitt sätt att tänka var ett annat mobilspel, Bury me, my love. En flykt från ett krigshärjat Syrien i realtid. Skrämmande, påträngande och minnesvärt.

Omdöme: ”Krigets historia är lika lång som mänsklighetens, men nu har vi andra, snabbare sätt att sätta oss in i andras situation. Något jag starkt uppmuntrar till att göra, och då är "Bury me, my love" en väg till större förståelse.”

Betyg: 4 av 5

 

Februari kommer näst:

Trots likheterna i namnet har Doki-Doki Universe inget gemensamt med Doki Doki Literature Club!

Doki-Doki Universe är ett småmysigt, halvsorgligt och lagom spejsat spel där du är en övergiven robot vars mänskliga ägare lovade att komma tillbaka och hämta dig.

Omdöme: ”Ett väldigt lättsamt och charmigt spel med det fina syftet att hjälpa andra. Till priset av en billig pizza får du några timmars underhållning, och förhoppningsvis ett par leenden på vägen.”

Betyg: 4 av 5

 

Ett färgstarkt spel med kort namn, Hue, hann jag också med under årets kortaste månad. Ett rättframt pusselspel med en rolig mekanik. Under spelets gång låser du upp förmågan att se världen i fler och fler färger. Och kan själv välja vilken färg som bakgrunden ska vara.

Omdöme: ”Hue är faktiskt en ganska småmysig resa med enkla, men vackra bakgrunder och lagom svåra pussel. Musiken och röstskådespelarna, där Hues mamma görs av Anna Acton, känd från brittiska Eastenders, är riktigt bra och höjer stämningen rejält.”

Betyg: 4 av 5

 

Mars, april har knopp i håret:

Cube Escape/Rusty Lake-spelen blir bara fler och fler. I mars hade jag spelat nio av dem. När året är slut har det blivit några fler, men betyget står fast – högsta möjliga!

Omdöme: ”Gemensamt för alla spel är den tunga atmosfären, och skräcken som lurar bakom knuten. Ibland är den av typen som får dig att hoppa upp ur soffan, ibland är den smygande och sakta stegrande. Både typerna har gett mig en på gränsen till ohälsosam puls, men det är ju själva meningen med skräck.”

Betyg: 5 av 5

 

En spelgenre jag återvänder till är den där målet är att hitta saker i en bild. Göm den ganska trista mekaniken bakom Arkiv X och jag var tvungen att testa The X-Files: Deep State.

Omdöme: ”Problemet är bara att när jag kommit en bit på vägen och fått en känsla för historien känner jag mig inte särskilt nyfiken på fortsättningen. De två agenternas äventyr i Arkiv X-världen är bara kul för stunden. Av rent nostalgiska skäl.”

Betyg: 2 av 5

 

Alla vill väl vara influencers? Och kan du inte vara kan du fejka, eller spela som en, i PewDiePie's Tuber Simulator. Fast du gör ärligt talat bäst i att låta bli...

Omdöme: ”Gillar du inredningsspel kanske PewDiePie's Tuber Simulator kan vara något. Åtminstone en kort stund. Innan det börjar ta flera timmar för att få grejerna du köper. För då påminns du återigen om att en influerare och youtuber mest av allt vill tjäna pengar.”

Betyg: 1 av 5

 

Maj och juni blommar mest:

En av årets höjdpunkter spelade jag i maj, det vackra och sorgliga Rime.

Omdöme: ”Den mentala smocka som träffar mig så hårt att jag nästan inte kan andas var jag inte beredd på. Rime är samma vackra upplevelse som Journey, men lämnar mig i nästan samma outhärdliga sorg som The Road.

Betyg: 5 av 5

 

Tyvärr gav jag mig också på att testa det långsamma och oengagerande Harry Potter: Hogwarts Mystery.

Omdöme: ”Att spelet bara kan spelas i cirka två minuter åt gången är ingen överdrift. Sedan måste du vänta, ofta i någon timme, innan du kan komma vidare. Och vem vill spela ett rollspel eller en berättelse i korta, korta snuttar, ens på en mobiltelefon?”

Betyg: 2 av 5

 

Pokémon Go är fortfarande ohotat på tronen när det gäller gå runt i verkligheten och fånga saker på låtsas–genren. Men Jurassic World: Alive gjorde ett försöka att bli sommarens trafikfara.

Omdöme: ”Kommer det att bli en Jurassic World: Alive-hype likt den Pokémon Go-våg som intog gator och parker för två år sedan? Knappast.Kommer jag att spela spelet om ett år? Kanske.”

Betyg: 4 av 5

 

Varför skjuta fåglar med slangbella när du kan kasta stenar med tungan? King Oddball försökte åtminstone införa något lite nytt.

Omdöme: ”Det är tillräckligt för att vara kul en stund, men likt varianterna med arga fåglar som hatar grisar tröttnar jag ganska snart.”

Betyg: 3 av 5

 

Juli, augusti och september härlig sommar är det då:

Mitt i sommartorkan kom ett nytt spel baserat på tv-serie in genom svängdörrarna. Men riktigt vad som Westworld skulle simulera vet jag inte...

Omdöme: ”Storyn finns där, serverad i små bitar när du byggt något nytt eller gått upp i nivå. Men vart den ska leda har jag ännu inte en aning om, och är inte tillräckligt nyfiken att ta reda på. Skippa det här spelet om du aldrig har sett tv-serien, hatar repetitiva moment eller om du har en begränsad fritid.”

Betyg: 2 av 5

 

Motsatsen hittade jag istället i Transference: The Walter Test Case. Ett kort demo på ett spel där du lider av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, hoppar mellan två tidslinjer, hittar ledtrådar, återskapar minnen och försöker få till ett lyckligt slut.

Omdöme: ”Målet är att spelaren ska känna sig obekväm, upprörd och emotionellt berörd. Något som åtminstone demot lyckades med.”

Betyg: 4 av 5

 

Men oktober och november och december är så grå:

Red Dead Redemption 2
Foto: Rockstar Studios
Red Dead Redemption 2

Årets sista månader innehåller definitivt det spel som jag fortfarande är mest pepp på, men inte vet när jag ska få tid till att spela Dead Redemption 2.

Ett spel som jag borde hinna spela, om det bara släpps någon gång, är Rain of Reflections. Tyvärr verkar det som om löftet om att det släpps under 2018 inte kommer att infrias. Även om det är några dagar kvar av året.

 

Mitt personliga spelår avslutades med mysiga Holedown. En värdig avslutning.

Omdöme: ”Med totalt fokus på bärbar spelbarhet har den svensk indiespelsutvecklaren Martin Jonasson fått ihop ett charmigt spel som får tiden att försvinna oroväckande snabbt.”

Betyg: 5 av 5