Strider och rykten

Artikeln publicerades

Dagböcker 1957

Utgivna av Sven Erlander

Gidlunds förlag

"Spännande som en första klassens deckare", skrev Erlander själv när han på 70-talet läste om sina dagboksanteckningar från åren 1957-58. Det var ett dramatiskt skede och den röda tråden i är naturligtvis tjänstepensionsfrågan, efterkrigstidens största stridsfråga som nådde sin första kulmen med folkomröstningen på hösten det året.

Det framgår av dagböckerna att det knappast gick en dag utan att tjänstepensionen ventilerades. Det måste vara en guldgruva för statsvetare och historiska forskare som i detalj vill kartlägga beslutsprocessen i ATP-frågan att ha en så otrolig källa som politikens huvudpersons dagliga anteckningar att referera till när de skall redovisa en så sakligt och opartiskt skeende som möjligt.

Ett ständigt hattande

En allmänt politiskt intresserad person kan konstatera att den officiellt fastlagda socialdemokratiska partibilden av ATP-striden som en snörrät triumf, målmedvetet utstakad och briljant genomförd, inte riktigt stämmer med den bild som man får i Erlanders dagböcker. Det är istället ett ständigt hattande fram och tillbaka.

Det talas i början på 1957 till och med om i den socialdemokratiska toppen om att kompromissa med koalitionsbrodern bondeförbundet.

Folkomröstningstanken börjar i slutet på februari att bli ett realistiskt alternativ, men LO är stenhårt emot. Man vill få arbetarnas pensionsfråga löst, inte förhalad. 26 mars på partistyrelsens möte faller avgörandet om folkomröstningen.

Den ansvarige socialministern "Kinna" har vacklat mest och vill inte vara med längre. "Äntligen en linje" skriver Erlander upprymt, men LO-gubbarna är fortfarande sura. Nye LO-ordföranden Arne Geijer mest. Trä-Yngve Persson och Knut Johansson är mindre missbelåtna.

Nu börjar taktikspelet, men Hedlund står fast vid bondeförbundets egen linje och hotar sina tredskande partivänner att upplösa riksdagen. Det blir två borgerliga alternativ.

På sommaren skriver Erlander att regeringen anses uträknad och i början på september är nye ATP-generalen Torsten Nilsson mycket pessimistisk.

Katastrofala inlägg

Några fullkomligt katastrofala offentliga inlägg sker av Ulla Lindström och TCO-ordföranden Valter Åman. "Ett parti i sönderfall", heter det i dagboken. Men LO:s stora engagemang i valrörelsen ger resultat.

Från ett bottenläge i början på september på 38 procent för socialdemokraternas linje ett går man på en månad upp till 44 procent och sista veckan spurtar man hem nära två procent till. ATP kommer närmare, fast någon riktig förklaring till uppgången får man inte. Än är det dock långt kvar till att ATP är i hamn.

Ändlösa förhandlingar mellan partierna i tjänstepensionsfrågan pågår in på julen. Folkpartiet är övertaktiskt och folkpartiledaren Ohlins tvestjärtslinje gisslas, men Erlander ger besked till sina rastlösa riksdagsmän före juluppehållet. I vår blir linje ett proposition.

Överklassens kampanj

En av de numera bortglömda händelserna är den viskningskampanj på överklassens societetskalas som spred rykten att Tage Erlanders båda söner hade tagit livet av sig. Det var väl samma klientel i övre slummen som några år senare började påstå att Olof Palme var narkoman.

Ryktena nådde de politiska journalisterna och därmed statsminister Erlander. För att försöka få stopp på ryktesspridningen publicerades en bild i tre morgontidningar på Erlanders pojkar, en fästmö och hustru Aina när de mötte Tage på Bromma flygplats, men förtalet om pojkarnas självmord fortsatte.

Olof Palme började vid den här tiden att allt flitigare refereras till i dagsrapporterna som en iédrik, självständig medarbetare som visade framfötterna allt oftare.

Några självmord bland politiker skakade också regeringen. Först tog den förste kommunikationsministern Sture Henriksson livet av sig sedan en tidning fått fram från länsstyrelsens körkortsregister att han tagits för fylleri i Nässjö.

"Hans omdöme måste ha varit helt förstört, när han accepterar att gå in i regeringen, samma månad, som han blir fast för fylleri", skriver Tage men känner samtidigt ånger över att han inte talade med honom.

Kort efteråt skakas socialdemokratin av ett nytt självmord. Landshövdingen i Norrbotten, en av partiets starkaste administrativa krafter, Folke Thunborg tar livet av sig efter att kommit på kant med partivännerna och kritiserats för några olycksaliga beslut.

Det Erlander inte skriver, men som andra gjort är att hans hustru Gertrud, som var Gustav Möllers dotter, hade börjar uppvisa ett mer alkoholbeskänkt uppträdande i Luleåsocieten. Erlander skrev dock om ryktena att Folke Thunborg fått besked om att han led av en dödlig cancersjukdom och gått händelserna i förväg.