Nöje

Sweden Rock Festival – ett av de bättre åren

Sweden Rock Festival Artikeln publicerades
Foto: Mattias Mattisson

– Ursäkta mig, men nu får du faktiskt sluta hålla dina händer på min rumpa.

Jag blev tämligen ställd. Jag hade inte gått på Kiss-konsert för att sexofreda en man. Jag undrade om han skämtade med mig och tittade ned på händerna som var nedstuckna i jeansbyxorna. Men han skämtade inte. När jag gungade i takt med musiken, diggade med benen, så uppfattade han det som att jag tog på hans rumpa.

Men missförståndet utvecklades på bästa sätt. En minut senare vände sig mannen om igen, och erbjöd mig att stå framför honom. Han var längre än mig, så jag ställde mig framför honom. Win-win.

En typiskt absurd händelse, baserad på missförstånd och alkoholintag, som man lätt hamnar i på en rockfestival, men som på Sweden Rock Festival tack och lov inte slutar med slagsmål allt för ofta.

Det här var min 22:a rockfestival på raken, och 2019 var en av de bättre årgångarna. Det var sällan för varmt, det var sällan för kallt, det var inte för många band man verkligen ville se men heller inte för få. Ska vi prata ”Måste-band”, dvs band som jag i förhand bestämt att jag verkligen inte ska missa, så var det bara Ritchie Blackmore’s Rainbow som jag inte såg. Anledningen? Jag tittade på Hank von Hell istället. Det var jättebra. Mycket underlivshumor, men mycket svärta också. Den avskalade versionen av Nine Inch Nails ”Hurt” fick vännen min att gråta.

Och av det jag har hört på nätet av dagens version av Rainbow, jag älskar klassiska Rainbow, så kändes det som att jag hellre behåller minnet av hur jag vill att det ska låta.

Kiss framträdde under Sweden Rock på fredagen.
Foto: Hanna Franzén/TT
Kiss framträdde under Sweden Rock på fredagen.

Kiss har en frontman som kraxar sig igenom mellansnacket, en tupp i halsen i varje mening, för att sedan leverera starkt under låtarna. Att hans sång inte är live under pågående turné utan mestadels playback är en illa dold hemlighet, som få verkar bry sig om. Själv anser jag att man ska gå i pension när man inte längre kan utföra sitt arbete, inte minst om man är dollarmiljonär.

Å andra sidan, Def Leppards sångare Joe Elliot sjöng ruskigt bra kvällen innan. I dessa tider funderar man tyvärr på om det är fusk, mer än imponeras av den höga klassen.

Jag älskar även Kiss, för övrigt.

Arch Enemy var ett ”måste-band” som jag inte har sett innan. Och så de levererar. Eller, framför allt är det frontkvinnan Alissa White-Gluz som vet hur man totaldominerar på scen. Hon growlar, sparkar, hoppar, jonglerar med micken. Alissa får publiken att följa hennes minsta vink, även om den är lite för loj att dra igång någon mosh-pit på hennes begäran. Hur som haver, svensk-amerikansk-kanadensisk melodisk dödsmetall av ädlaste märke.

Arch Enemys Alissa White-Gluz dominerade på Sweden Rock Festival på torsdagen.
Foto: Hanna Franzén/TT
Arch Enemys Alissa White-Gluz dominerade på Sweden Rock Festival på torsdagen.

På tal om absurd händelse. Under Saxons avslutande låt Princess of the Night springer en ung man ut och dansar över scenen. Han har lyckats ta sig dit obemärkt men dras snabbt ut av två ur scenpersonalen. Saxons frontman Biff Byford noterar honom men låter inte det störa framträdandet, disciplinerad som han är. Strax efteråt ses scenstöraren kasta sig över kravallstaketet och rusa ut i publikhavet, efter att ha slitit sig från vakterna, för att snart infångas och föras iväg. Dumskallen.

Danko Jones.
Foto: Mattias Mattisson
Danko Jones.

Till höjdpunkterna i år: Arch Enemy, Amon Amarth, Hank von Hell, Danko Jones, Demons & Wizards.

Men allvarligt, hur många människor med stol klarar vi av inne på festivalområdet? Och varför sätter sig personer på sin stol nära scenen, så att de är i vägen för andra och inget ser?