Kultur

Tobisson blickar bakåt och ser framåt

Kultur ,

Lars Tobisson var en ledande moderatpolitiker som aldrig blev statsråd. Som borgerlig samordnare, gruppledare och ekonomisk-politisk talesman hade han ändå större inflytande än någon minister.

Han har tidigare skrivit memoarer (Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka), en biografi om Gösta Bohman och en bok om kampen mot löntagarfonderna. Nu återkommer han med elva essäer om det politiska uppdraget och inrikespolitikens viktigaste frågor.

Som ofta när en skribent vill komplettera tidigare insatser med ytterligare material blir proportionerna mellan olika inslag litet godtyckliga. Men i alla de elva essäerna har han något viktigt att säga.

Några av kapitlen handlar om svagheterna i det svenska politiska systemet, som den överdimensionerade riksdagen, den godtyckliga fyraprocentsspärren, kartellförbudet och partiernas beroende av statsbidrag. Han pläderar för skilda valdagar och för att monarken åter ska få ansvaret för regeringsbildningen. Ett besök i riksdagen får honom att fundera på hur rekryteringen går till och över ungdomsförbundens inflytande. Han förklarar också varför personer från näringslivet så sällan blir bra politiker. Intressant är hans redogörelse för hur rollen som gruppledare i riksdagen förändrats. Därom kan han ge besked, ty han var med.

Intressant att notera är att Tobissons tidigare skepsis mot bättre lagprövning genom en författningsdomstol har mildrats, vilket är i linje med tidsandan. Han menar dock fortfarande att en sådan instans riskerar att politiseras. ”Den dömande makten är av tradition osjälvständig i vårt land.”

En dryg fjärdedel av boken handlar om striderna om de offentliganställdas löner, som kulminerade med ”tvångslagen” som stoppade SACO-strejken för nu nästan 50 år sedan. Då bröts den starka svenska korporatismen genom att politikerna visade vem som ytterst bestämmer, menar Tobisson. (I riksdagen röstade endast VPK och halva moderatgruppen emot, en onekligen något ovanlig kombination). Konflikten skildras utifrån hur tre starka personligheter agerade – Olof Palme, Gösta Bohman och Bertil Östergren, SACO-chefen. Det är ett tacksamt grepp, men kapitlet är ändå främst av historiskt intresse.

I andra kapitel analyserar Tobisson centrala politiska frågor som välfärdens finansiering, skattesystemet, bostadspolitiken och arbetsrätten – men inte invandringen eller miljöfrågorna. Han dammar av Laffer-kurvan och betonar behovet av minskade marginaleffekter. I en utvikning förundrar han sig över att kyrkoavgiften tas ut som en kommunalskatt.

Inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad liberalism och konservatism ”egentligen” innebär är Tobissons ideologiska reflektioner av intresse. Liksom tidigare menar han att motsatsen till konservatism inte är liberalism utan radikalism, särskilt utopiska föreställningar om man vid skrivbordet kan konstruera nya ”rättvisa” samhällssystem och bortse från erfarenheten och den mänskliga naturen.

Den grundläggande motsättningen i politiken handlar ändå om socialism mot liberalism, inte minst i synen på ägande, skatter och bidrag. Konservativa honnörsord som familjen, rättssamhället, traditionen, monarkin och nationen uppfattar han inte som absoluta värden, utan som uttryck för en pragmatisk strävan att bevara det som visat sig fungera. Därför kan man vara på en gång liberal och konservativ, menar han.

Det är nog att förenkla diskussionen. Vi kan ändå notera en viss förskjutning i hans resonemang. I memoarerna betecknade han sig själv som ”gammalliberal”, men nu visar han en större öppenhet mot konservatismen – också det ett tidens tecken.

I essäerna finns då och då kritiska formuleringar om den senaste borgerliga regeringens sätt att driva politik genom så kallad triangulering. Kortsiktigt kan det löna sig att lägga sig nära motståndarnas synpunkter, men snart nog går taktiken ut över trovärdigheten.

Reinfeldts fanflykt på valnatten 2014 lämnade partiet ledarlöst, vilket bäddade för ”DÖ”, den egendomliga överenskommelsen att en miljon röster på SD inte skulle få spela någon parlamentarisk roll. De så kallade mittenpartiernas motsägelsefulla agerande därefter ser Tobisson mot en historisk bakgrund. L och C har inte lyckats lösgöra sig från föreställningen att S alltid måste få vara med och bestämma. Därför har vi nu en vänsterregering trots borgerlig majoritet i riksdagen.

Stigmatiseringen av SD framstår som demokratiskt diskutabel och otaktisk, menar han avslutningsvis. ”Hur länge ska Sverigedemokraterna leva i sin fredade tillvaro och inte behöva ta ansvar?”

Tobissons bok riktar sig i första hand till moderata sympatisörer, men kan med fördel läsas av alla med intresse för några av de avgörande frågorna i svensk inrikespolitik.

Nils Fredrik Aurelius, Kalmar

F d riksdagsman (M) och ledamot av KU

Bok

Reflektioner om politik – Elva essäer om idéer och reformer

Lars Tobisson

(Timbro)

Visa mer...