Kultur

Trump och Putin förgår – men Nato består

Kultur Artikeln publicerades

I april firade försvarsorganisationen Nato att man verkat i 70 framgångsrika år.

Under tiden som gått sedan grundandet i Washington har antalet medlemmar vuxit från 12 till 29 (snart 30 när Nordmakedonien kommer med). Ursprungligen var syftet för de västerländska demokratierna att möta hotet från Sovjetunionen, som dock inte omnämns i fördragstexten. Den centrala femte artikeln säger att en attack på en av medlemmarna ska uppfattas som ett angrepp även på de andra. Denna så kallade musketörsed – En för alla och alla för en – har dock inte behövt användas. Att Nato är en försvarsallians utan en offensiv agenda framgår klart av det grundläggande dokumentet, The North Atlantic Treaty (Washingtonfördraget) från 1949.

Efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning året efter förändrades rollen. Hugade medlemmar stod i kö, men särskilt från amerikansk sida var intresset för exempelvis de baltiska staterna begränsat. Invändningarna kom inte bara från isolationister utan också från dem som inte ville äventyra de samtal med Ryssland som man trodde mycket på under några år. President George W Bush såg dock de nyligen självständiga staternas medlemskap som en moralisk fråga. Resultatet blev att såväl Baltikum som stora delar av Öst- och Centraleuropa inkorporerades – och drog en lättnadens suck.

Det ryska angreppet på Georgien 2008 och, framför allt, ockupationen av Krimhalvön 2014 innebar ett hårt uppvaknande. Nato återgick efter diverse missioner ute i världen (”out of area”) till sin ursprungliga uppgift: att försvara medlemsstaternas territorier.

Ann-Sofie Dahl, känd som ledande Natoanalytiker, redogör ytterst sakkunnigt för alla turer i organisationens historia. Frankrike har ofta drivit en egen linje och alliansens i särklass viktigaste medlem, världens enda supermakt, leds nu av en ofta oförutsägbar person. Klagomålen på att de andra staterna bidrar för litet till det gemensamma försvaret är dock inte nya, och långt ifrån oberättigade. När det gäller att bedöma Donald Trump gör man dessutom klokt i att se till vad han gör och inte lyssna alltför mycket på vad han säger. USA har exempelvis under senare år bidragit med trupp till Baltikum och Polen.

Dahl betonar att hennes syfte inte är att tala för en svensk anslutning, även om Sverige är ett av de fem partnerländer som har ”guldkort”, det vill säga deltar i ett långtgående samarbete inom ramen för EPO (Enhanced Opportunity Program). Det innebär exempelvis gemensamma övningar, sådana som diverse ”fredsvänner” brukar protestera emot. Hennes avsikt är i stället som titeln säger att visa hur organisationen utvecklats och förändrats. ”Nato lär överleva även Donald Trumps tid i Vita huset, Putins i hans vita hus, hybridkrig, IS och cyberhot…”

Hon vill också avliva vad hon menar vara myter om Nato, som att USA bestämmer allt eller att organisationen har aggressiva avsikter. Nato är och förblir demokratiernas försvarsallians, med betoning på bägge de två sista orden, betonar hon.

Skildringen är föredömligt klargörande, om än inte direkt lättläst, bland annat på grund av de många akronymerna (MAP.SACEUR, SHAPE, VJTF och så vidare) och de oöversatta citaten. Men den som vill fördjupa sin förståelse av den roll som världens mäktigaste försvarsallians spelat under sju decennier kan inte hitta en bättre översikt.

Bok

Nato – Historien om en försvarsallians i förändring

Ann-Sofie Dahl

(Historiska Media)

Visa mer...