Kultur

Verkligheten bakom spionserierna

Kultur Artikeln publicerades

Agenter som har flera identiteter, samarbetar med fienden, vilseleder, lurar och förför är ett tacksamt ämne för teveproduktioner.

Det senaste exemplet är den utmärkta franska serien Falsk identitet som nu visas i SVT 1. Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, har påpassligt givit ut en bok om tre dramatiska spionfall.

De tre spionerna hade ingen kontakt med varandra, men alla fanns på den spanska arenan under inbördeskriget 1936–39. Övermänskliga agenter av den typ som Sean Connery gestaltat handlar det inte om. Den hårda pressen krävde sin tribut, fast på olika sätt.

Olyckligast av dem var nog den gåtfulle Valter Krivitskij. Han hoppade av 1938, men amerikanerna trodde aldrig riktigt på honom. Hans information om att fienderna Nazityskland och Sovjetunionen närmade sig varandra avfärdades, varför Molotov–Ribbentroppakten i augusti 1939 kom som en blixt från klar himmel. Inte heller fäste man något avseende vid hans uppgifter om att det fanns flera sovjetiska agenter inom den brittiska underrättelsetjänsten och att toppspionens namn började på P. Krivitskijs tragiska liv slutade med självmord – eller var det ett mord genomfört av NKVD?

Den minst kända i trion är den internationella äventyrerskan Gusti Stridsberg (alias Gusti Jirku alias Augustine Mayer), med agentnamnet Klara. NKVD (föregångaren till KGB och dagens FSB) betraktade henne som den skickligaste spionen i Stockholm under krigsåren. Agrell menar att hon var viktig framför allt genom sitt sociala nätverk bland ledande socialdemokrater, vänsterintellektuella, journalister och diplomater. Hon hade goda kontakter även med Madame Kollontaj, Sovjetunionens representant i Sverige, och kunde rapportera om henne direkt till Nummer ett – den alltid misstänksamme Stalin. Klara gjorde ett misslyckat självmordsförsök i samband med att hon förhördes av den legendariske Säpokommissarien Otto Danielsson, men hon dömdes aldrig.

Den i särklass mest kände och omskrivne av bokens spioner är förstås Kim Philby, ledaren för ”The Cambridge Five”, den mästerlige överlevaren, mannen som kom undan. Den brittiska underrättelsetjänsten gjorde misstaget att tro att det bara var medlemmar av kommunistpartiet som kunde bli landsförrädare och inte akademiker med överklassbakgrund. I själva verket fanns det i universitetsmiljön på 30-talet ett stort intresse för marxismen och en okritisk beundran av Sovjetunionen. (Ungefär som 1968, men då hade Stalin ersatts av Mao.)

Sedan två av medlemmarna i kretsen (Burgess och Maclean) 1951 flytt till Moskva började det bränna under fötterna även på Philby. Ännu värre blev det när en högt uppsatt säkerhetsofficer vid namn Volkov hoppat av i Turkiet. Han sade sig vara villig att avslöja namnen på alla brittiska dubbelagenter mot asyl och pengar. Den kallhamrade Philby, som var chef för den ansvariga sektionen, meddelade att han själv skulle ta hand om fallet och resa till Istanbul. Han gjorde sig dock ingen brådska – och meddelade förstås Moskva. Volkov blev snabbt infångad, förd till Sovjetunionen, torterad och avrättad.

Efter denna händelse växte misstankarna inom MI5, kontraspionaget. Men Philby var en populär gestalt inom MI6, som ungefär motsvarar CIA, och kårandan var stark. Han kunde därför fortsätta att verka ända till 1963, då han flydde till Sovjetunionen. Där kunde han ägna sig åt sin livslånga vana att dagligen dricka stora mängder whisky samt även skriva sina memoarer. De gavs ut med ett okritiskt förord av Graham Greene och blev en stor framgång i väst. I Sovjetunionen fick de dock endast läsas av centrala myndigheter. Med åren blev Philby en allt mera patetisk relikt, skriver Agrell. Han dog inte förrän 1988, då Sovjetunionens sönderfall var uppenbart för alla.

Fallet Philby har inspirerat till många böcker och filmer. I exempelvis John le Carrés Mullvaden har förrädaren Bill Haydon fått åtskilliga drag av Philby.

En av de andra medlemmarna i Cambridgecirkeln var Anthony Blunt, känd expert och förvaltare av drottningens konstsamling. Han hade bekänt allt och som tack fått amnesti, men hans namn avslöjades 1979 i parlamentet av en ursinnig Margaret Thatcher, som inte kunde tolerera en sådan pactum turpe, skamlig överenskommelse, gentlemän emellan.

Man kan möjligen invända att Agrells bok består av olika delar, som bara förenas av det allmänna temat. Hur som helst så bjuder han på en mycket spännande läsning, som är mera engagerande än en aldrig så välgjord teveserie.

Bok

Tre spioner i kallt krig. Valter Krivitskij, Gusti Stridsberg och Kim Philby.

Wilhelm Agrell

(Appell förlag)

Visa mer...