Insändare

Wallström trött på att tvingas vika ner sig

Insändare ,
Margot Wallström har, trots goda föresatser, tvingats huka alltför ofta under partipiskan.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Margot Wallström har, trots goda föresatser, tvingats huka alltför ofta under partipiskan.

Margot Wallström avgår som utrikesminister. Förklaringen är att hon vill ha tid med familjen.

Men min analys är inte fullt så insmickrande som Oscarssons i TV4 eller övriga borgerliga medier. Jag hyser respekt för hennes ambitioner men lismandet är mer respektlöst än min analys.

Jag uppskattade hennes inledande förklaring för utrikespolitiken. Erkännandet av Palestina var en god start. Men då hon kritiserade Israels utomrättsliga avrättningar av palestinier och med rätta fördömde Saudiarabiens piskningar av oppositionella blev det stopp.

Hon hoppades att hennes grundinställning skulle respekteras i den socialdemokratiska regeringen. Men när mothuggen kom från borgarpartierna och Wallenbergarna fick hon inget stöd av Stefan Löfven. Hon har därefter tvingats huka under partipiskan.

En eventuell roll som medlare i Jemenkriget är omöjlig. USA, Frankrike och Storbritannien anklagas för krigsbrott för stödet till den saudiska koalitionens terrorbombningar. Stackars Margot har inga möjligheter att driva den linjen då planen har svensk utrustning och vårt land är helt uppknutet till Nato.

Då regeringen tillsammans med borgarpartierna bestämde sig för att rösta mot en anslutning till FN-konventionen om ett kärnvapenförbud fick hon återigen vika ner sig. Hon blev till och med tvingad att presentera en mycket krystad förklaring till regeringsbeslutet. Hon borde ha suttit hela mandatperioden men jag har full förståelse för hennes beslut.

Hans Skagerlind