Debatt

Om livets mening, himmel och helvete

Debatt Artikeln publicerades

Tack, Fredric Crona och Daniel Alm, för ett öppet och vänligt svar. Och tack för inbjudan till Lorensbergskyrkans café för möten och samtal öga mot öga.

Ändå blir jag inte riktigt nöjd! Kanske blir jag till och med lite misstänksam. Det är en sak att mötas i det personliga samtalet mellan fyra ögon. Det är en annan sak att mötas i ett offentligt samtal, som jag föreslog i mitt inlägg, där åhörarna kan få stöd och näring för sina funderingar kring de existentiella frågorna. De kan då också värdera såväl argument som existentiellt djup i våra olika positioner. De kan även se vår osäkerhet, se hur vi slirar och undviker vissa frågor. Och de kan i en öppen frågestund ställa frågor som vidgar och fördjupar.

Det är dock spännande att vi kan känna varandra lite på pulsen i detta debattformat.

Först en punkt i min sekulärhumanistiska position: Jag tror inte att det finns en högre mening med våra liv. Däremot är det en handfast erfarenhet hos de många sekulära människor att det är möjligt att uppleva mening, livsglädje och hemhörighet i tillvaron – utan att tro på ett liv efter döden. Frågan om vad som stödjer fördjupningen av denna positiva livsupplevelse är svår och viktig! Trots detta ‘enda-livet-perspektiv’ kan man uppleva en stark förbundenhet med det globala samhällets framtid bortom sin personliga död. Till exempel genom barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Och som kan sträcka sig bortom de personliga generna och växa till en önskan om en godartad framtid för alla människor på vår jord. Och som i sin tur gör att man aktivt kan bry sig om de stora ödesfrågorna kring klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning som mänskligheten står inför.

En fråga till Fredric Crona och Daniel Alm: Hur ter sig dessa globala ödesfrågor när man, som pingströrelsen, tror på ett liv efter döden? I mitt enkla sekulära perspektiv tycks det ligga nära till hands att man som kristen lätt kan frestas att uppleva de mänskliga ödesfrågorna som sekundära – och närmast banala – i ljuset av de kristna evighetsfrågorna med en väntande paradisisk evighetsvärld bortom döden.

Birger Einarsson skrev i sitt debattsvar om den rädsla och ångest som föreställningarna om eviga straff innebar för honom i den pingstmiljö han växte upp i. Fredric Crona och Daniel Alm beklagar i sitt svar de erfarenheter som Birger Einarsson mötte som barn. Man skriver: “Det jag tolkar som ett psykiskt lidande som Birger Einarsson nämner att han fått gå igenom kan jag bara beklaga. Och det understryker hur viktigt det är med ”sund och meningsbärande andlighet”. Utan denna sundhet så kan den orsaka mycket smärta och alltför många misstag har dessvärre gjorts genom åren på detta område.“

Apropå detta svar vill jag ställa ytterligare en fråga till Fredric Crona och Daniel Alm. Har pingströrelsen lämnat övertygelsen om eviga straff för de som inte erkänner och tar emot Jesus Kristus som sin frälsare? Om detta blivit en officiell ståndpunkt så är det både viktigt och intressant.

Några historiska noteringar: 1988 hamnade Stanley Sjöberg, en av pingströrelsens mest kända pastorer, i tystnadens ingenmansland när han i boken ”Ur svenska hjärtans djup” tog avstånd från läran om eviga straff. För några år sedan markerade Svenska Evangeliska Alliansen, en frikyrklig samarbetsorganisation där de flesta pingstförsamlingar är med, att det var viktigt att försvara den klassiska kristna läran om eviga straff. Evangeliska Frikyrkans före detta föreståndare, Stefan Swärd, argumenterade mycket bestämt i boken ”Efter detta. Om guds kärlek och rättvisa, om himmel och helvete” (2011) att Jesu förkunnelse om eviga straff var en viktig och bärande del i kristen tro.

Har pingströrelsen och Lorensbergskyrkan lämnat denna del av klassisk kristen tro? I så fall säger jag jättebra och grattis till alla barn och ungdomar som lever inom pingströrelsens påverkansområde! Och grattis till de pingstvänner som närmar sig döden och är osäkra på Guds dom.

Jag ser fram emot ett levande offentligt samtal kring dessa frågor och hela det spektra av existentiella frågor vi har att hantera som människor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.

Carl Gustaf Olofsson

Styrelseledamot i Humanisterna Kalmar