Debatt

Vad är det egentligen som ger livet mening?

Debatt Artikeln publicerades

Svar på pingstpredikanterna Fredric Crona och Daniel Alms insändare den 6 juli.

Vill börja med att jag verkligen håller med Crona och Alm att ett samtal behövs, men som de skriver om livets mening kan vara förföriskt. Det kan ju tolkas som att livet har en på förhand bestämd mening, den mening som pingstvännerna har.

Jag skulle önska mindre av agitation och mer om hur människors olika förhållanden och omständigheter påverkar deras möjlighet att skapa en egen trygg mening med livet.

Jag är uppväxt i en ”superfrom” frireligiös miljö där allt kretsade kring Bibeln, frälsning, bön, den helige ande, tungomålstal, sång i anden, helbrägdagörelse (bli botad genom handpåläggning), profetior om Jesu snara återkomst. När jag några gånger kom hem från skolan och fann en tom lägenhet var jag alltid övertygad att Jesus kommit tillbaka och att jag blivit lämnad kvar, därför att jag inte var frälst, inte hade fått min synd förlåten. Och nästan allt var ju synd, gå på teater, bio, dans, jazzmusik (djävulsvrål), fotbollsmatch, läsa dåliga romaner (och alla spännande böcker var dåliga) och kvinnor fick inte klippa håret. Hade också på pingstmöten hört att Jesus (enligt Markus 9:43) säger: ”Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha båda händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.” Jag garanterar att det skapade ångest i mitt barnasinne. Av den anledningen anser jag att religionsfrihet är oerhört viktigt, så att inget barn skall behöva bli hjärntvättad som jag blivit. Och med religiösa friskolor, som drivs av fundamentalister, oavsett om de är frireligiösa, muslimer eller av andra trosövertygelser, kan det finnas stor risk.

Något jag har saknat och välkomnar är att religiösa eller andra organisationer skapar mötesplatser för samtal om det som skapar mening i livet, och inte bara blir agitation eller arenor för att omvända icke troende. Och med religionsfrihet får alla, oavsett vad man tror på, maximal frihet att leva sina liv. Givetvis under förutsättning att man inte skadar någon annan. Då är det viktigt att även ta hänsyn till barnen, att de får växa upp till fria självständiga medborgare, och inte drabbas av hjärntvätt. Vägen till detta hänsynsfulla, ömsesidiga, och som jag tror, lyckligare samhälle, har sekulariseringen varit en nödvändig förutsättning. Tidigare, med statskyrka, har ju de kristna haft tolkningsföreträde.

En sak som ni framför, att generellt öka stödet till trossamfunden förstår jag inte alls. Om ni driver ett uppenbart samhällsnyttigt projekt, till exempel stöd och hjälp till asylsökande och flyktingar – ja, det tycker jag är rimligt och behjärtansvärt. Men nej - om syftet är att värva nya medlemmar. Att i ett land med den religionsfrihet som vi tillkämpat oss stödja en viss trosgrupp är ju obegripligt. När jag var barn skulle ju de kristna ”gå utanför lägret och bära Kristi smälek”. Det är ju skönt att ni inte isolerar er längre, men vad vill ni med ert utspel? Är ni inte ett mer salt i förruttnelsen om ni inte tar emot några Judaspengar?

Birger Einarsson