Debatt

Viktigt att samtala om meningen med livet

Debatt Artikeln publicerades

Fredrik Crona, församlingsföreståndare i Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsen, utmanar såväl politikerna, samtidens konstnärer, författare och filmare som Humanisterna i en intressant och välskriven debattartikel i Östra Småland/Nyheterna den 6 juli.

Hur är samhällsklimatet egentligen när det gäller de stora existentiella frågorna om mening, livsglädje, skuld, hopp, delaktighet, ansvar för den lokala och globala värld vi lever i? Crona och Alm målar upp en bild av ett sekulärt samhälle som aktivt tränger undan dessa frågor och dessutom försöker marginalisera de religiösa organisationerna som de menar är dessa viktiga frågors främsta företrädare. För att kunna hävda detta måste man blunda för att det finns en rik och mångfacetterad flora av litteratur, film, konst och musik som på olika sätt bearbetar de stora existentiella frågor vi lever med. Det gäller även barnkulturen! Det finns också aktivistiska alternativorganisationer som jobbar för långsiktigt hållbara sätt att leva där dessa frågor är centrala. Om man bara menar att det saknas scener och sammanhang för det levande samtalet öga mot öga kring dessa frågor så håller jag med.

I ett svar den 10 juli på Cronas och Alms artikel fäster Birger Einarsson på ett föredömligt sätt ögonen på en viktig fördold sida i det båda pingstföreträdarnas artikel. De skriver inte ett ord om den del i den ‘stora berättelse’ man företräder som handlar om den dubbla utgången, Jesu återkomst och eviga straff. Birger Einarsson, som har levt med detta in på skinnet som barn, lyfter fram detta. Det är viktigt! För de flesta sekulära humanister och ateister framstår detta tankegods rakt av som mentalt barnplågeri. Jag tycker att alla barn bör slippa att möta dessa föreställningar innan de uppnått alkoholmyndig ålder. Föreställningarna om eviga straff för de otrogna och orättfärdiga är starka även inom islam.

Låt oss pröva tanken att vi lever med en "existentiell andlig dimension" genom att vi är människor. Den blev en del av våra mänskliga grundvillkor från den stund i historiens gryning när människan blev medveten om sin dödlighet.

Denna existentiella dimension gäller vår medvetenhet om födelse och död; svek, skuld och ansvar; sjukdomar och naturens nyckfullhet; mening, mod och rädsla; längtan och delaktighet. Den gäller också frågorna om varifrån och varthän och orsakerna till det som händer i stort och smått. I vår tid gäller det också en växande medvetenhet om såväl jordens som det demokratiska samhällets skörhet. Det blir allt svårare att blunda för de stora existentiella ödesfrågorna vad gäller klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning.

Konfrontationen med denna dimension kan ge upphov till benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Men den kan också vara grunden för förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet.

I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av dessa teman. De kan utgöra grunden för såväl svåra kriser som djupgående insikter som ibland radikalt kan förändra engagemang och livsinriktning.

Denna existentiella dimension finns som en realitet i våra liv oavsett hur vi tolkar dess grund. Vi kan skärma av eller förneka den med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell oberoende av om vi är krassa, jordbundna ateister eller om vi tror på den ena eller andra formen av övernaturliga makter och ett liv efter döden. Själv tillhör jag de som ’inte tror’ i detta speciella avseende.

Fram till modern tid är det framför allt de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet för den breda massan. I vår tid är det vanligare att denna existentiella dimension får djup och skärpa i den sekulära kulturens litteratur, musik, konst och film än inom de etablerade religiösa traditionerna. Inom dessa är det alltför vanligt att man inte kan se och erkänna denna dimension när den formuleras utanför och oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och ett liv efter döden. Alms och Cronas debattartikel bekräftar denna religiösa blindhet. Man bidrar då tyvärr till att osynliggöra de människor som lever och brottas med livets djup och allvar utifrån detta jordbundna perspektiv.

Trots denna bistra kritik så tycker jag att Fredrik Crona och Daniel Alm lyfter fram en viktig problematik i sin debattartikel. Jag ser fram emot ett levande samtal kring dessa frågor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.

Carl Gustaf Olofsson

styrelseledamot i Humanisterna Kalmar