Familj

Minnesord: Sonne Magnusson

Familj Artikeln publicerades

Sonne Magnusson, Osby har avlidit i en ålder av 81 år! Närmast sörjande är makan och livskamraten Britt samt döttrarna Elisabeth, Ingela och Anette med familjer.

Vännen Sonne hade många strängar på sin lyra! Fler strängar - vill jag påstå - än vad vanligt är.Jag lärde känna Sonne när vi båda bodde på studenthotellet Volrat Tham i Göteborg i tidigt 60-tal! Han kände igen mig från våra gemensamna år i Emmaboda Realskola realskola 1951-1954! Sonne från Industriorten Lindås och jag själv från brukssamhället Lessebo! Våra återkommande möten i rikets tredje stad - präglades av empati, humor och glädje och minns jag Sonne från de åren som en mycket social personlighet! Intrycket befästes än mer sedan vi i året 1989 möttes igen på Vilhelm Moberg-Sällskapets årsmöte i Växjö! Sonne hade då varit hängiven Mobergbeundrare alltsedan skoltiden i Emmaboda. Mitt intresse hade väckts sedan jag blivit extra berörd av Vilhelms egen uppläsning ur Din stund på jorden i radion.Märkligt nog blev Sonne - efter alla år - den förste jag träffade på årsmötet.

Vår vänskap kom efterhand att bli nära! Hade vi båda gott minne från förr i tiden och mycket gemensamt i Mobergland med omgivning. Sonne var liksom jag medlem i andra litterära sällskap och minns jag särskilt hur ett speciellt skimmer spred sig över honom när han talade om Karl Gerhard! Om hur Karl Gerhard iklädd uniform sjöng

Jag kommer militärisk

Med krigiska ögonbryn

Men är alltjämt Karl Gerhisk

Med känslan att revyn...

Sonne var också medlem i Harry Martinson-Sällskapet och när vi nostalgiskt pratade minnen önskedrömmande nostalgiskt kunde - för att tala med Harry Martinson - det i våra möten stundom hända att allt togs om och fick drömda perspektiv. Fördes vi av minnets ström och återvände vi till drömda utsiktspunkter i vårt liv.

Utan att själva ha spelat boll i någon nämnvärd omfattning hade vi båda i alla år haft ett glödande intresse för fotboll på Gunnar Nordahls tid! När det spelades bättre boll enligt visan. Bådas intresse - kom vi fram till - väcktes nog på allvar i Emmaboda - på Idrottens Dag i juni 1948! Sonne var tio år gammal och jag 11! IFK Norrköping med legender som Masse Holmqvist, Knut och Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Torsten Lindberg mötte en smålandskombination! Den andre emmabodasonen berömde virtuosen Mulle Holmqvist var skadad och fick nöja sig med att göra avspark. I våra möten genom åren kom vi ofta in på denna oförglömliga och högtidliga dag i vår barndom! 5000 åskådare hade samlats på Emmaboda Idrottsplats! Det var ett sorl och ett ståhej som ingen av oss upplevt tidigare! Emmaboda med Lindås såväl som Lessebo hade väl omkring 2500 invånare! Spelarna började komma in! Plötsligt tystnar publiken helt! Gunnar Nordahl - kanoniären - gjorde entré!!! Vi pratade till och från om denna händelse! På sätt och vis var det nog vår största fotbollsupplevelse någonsin!

Jag själv började för 15-20 år sen roa mig med att författa fotbollsrim och då mestadelsestadels om spelare från just Gunnar Nordahls tid! Jag hade läst både RekordMagasinet och All Sport i barndomen och mindes att där fanns både lagbilder och andra bilder! Sonne hade tidningarna! Alla årgångarna!!! Och de idrottsböcker han inte hade var lätt räknade! Hans samlingar blev därför den verkliga guldgruvan. Vi var båda medlemmar i Sveriges fotbollsstatistiker och -historiker och i Smålands Idrottshistoriska Sällskap och blev det i våra möten och

många högtidsstunder när vi trivdes som fisken i vattnet. Högtidsstunder som när vi tillsammans i Malmö träffade guldmålvakten från OS i London 1948 Torsten Lindberg, en nära vän till mig och som när vi mötte europamästaren i brottning 1946 Gunnar Glans, som jag kände från mitt arbete. Sonne hade också en imponerande och väl närmast oslagbar samling klubbmärken!

En raritet i samlingen var Lessebo Sportklubbs märke från 1930-talet! Frågan är om han inte var ensam om det! Lessebo Sportklubb som efter några år gick upp i Lessebo GOIF var ett exempel på rivalitet som betydde mer än en klubb och ett lag t o m på en så liten ort som Lessebo! Det var en fröjd att få ta del av Sonnes samlingar i hemmet i Osby! Samlingar som egentligen var ett mindre idrottsmuseum! Sonne var också inte för inte en av kulturens banérförare i Osby med imponerande engagemang och otaliga insatser!

I Vilhelm Moberg-Sällskapet var vi båda aktiva deltagare. Sonne som som bokförsäljare och främst skattmästare i många år och jag - om än betydligt blygsammare - som sammankallande i valberedningen! Möttes vi på flertalet årsmöten och Dagar med Vilhelm Moberg. Att som VM-Sällskapet ha en professionell skattmästare som Sonne - samtidigt som han hade få övermän som Mobergkännare - är ju en tillgång utav guds nåde och var han absolut en av de tongivande och mest pådrivande i sällskapet och erkänt uppskattad och respekterad! Revisorn Erik Petersson från Braås accepterade alltid omval med orden "så länge Sonne är kvar"!

För ett antal år sedan började Sonnes hälsa att vackla och tvingades han ta dialys på Hässleholms lasarett varje vecka. Energiknippe som han var - och med bdundransvärd insats av hustrun Britt - tog han sig ändock nästan in det sista till Vilhelm Moberg-Sällskapets årsmöten och till dagar med Vilhelm Moberg!

I minnet av våra många möten och otaliga telefonsamtal framstår Sonne Magnusson som en mycket sympatisk men också som en prestationsinriktad målmedveten flexibel personlighet! En och annan gång i mitt tycke också onödigt obeveklig! Då var det bara möjligt att i tysto ha en annan åsikt! Inte bara som när vi diskuterade vem som var kalmarfotbollens bäste anfallare på 40-talet! Bertil Juhlin i Kalmar AIK slog Sonne stenhårt fast och kunde jag som sagt blott i tysto hålla på Rolf Holmström i FF!

Olle Dahlin