Feature

Bortglömd konstnär – och lantbrukare i Kristdala

Feature Artikeln publicerades
Greta Giesenfelds favoritmotiv var hästar. Bilden är från en utställning på 1950-talet.
Foto: Privat
Greta Giesenfelds favoritmotiv var hästar. Bilden är från en utställning på 1950-talet.

Det är nog inte särskilt många Kristdalabor som kommer ihåg Greta Giesenfeld. Men på 50- och 60-talet var hon bygdens stora kulturpersonlighet och hennes verk spreds över hela landet. Östra Småland/Nyheternas Lotta Zaar har letat rätt på spåren efter hennes verksamhet.

+ 3
Greta Giesenfeld

Greta Giesenfeld bodde i drygt 20 år på den lilla skogsgården i Liljerum. Där hade hon sin ateljé som hon arbetade i nästan ända fram till slutet 1976.

På gården hade hon djur av alla det slag, som sällskap och för självförsörjning.

En dobermann fanns vid hennes sida och ett tag födde hon upp chinchillor för deras päls skull.

Man kan säga att Greta Giesenfeld var en kvinna som levde mellan flera världar. Hon var född i Stockholm 1892. Familjen var av den adliga släkten von Braun och Greta växte upp i en tid där kvinnor fick och tog sig allt mer frihet för att forma sina liv.

Själv ville hon bli konstnär och bonde. Hennes föräldrar gick med på det första och Greta flyttade till Tyskland för att utbilda sig.

Där träffade hon sin blivande make Ernst som läste till arkitekt. Gretas far förbjöd planerna på äktenskap, men när han dog dröjde det inte länge förrän paret fullföljde sina planer.

De gifte sig 1925 och på bara sex år födde Greta fem barn. När äldste sonen Folke Giesenfeld var sju år begav sig familjen till Sverige.

– Farsan och jag satt i trädgården vid villan utanför Krefeld. Det kom ett skott alldeles nära mitt huvud och ett till nära honom. ”Det här är nog sista varningen”, sa farsan som grälat med nazisterna. De hade forskat i hans förflutna och på 1700-talet hade någon i släkten gift sig med en italienska, vars släkt hade judiska anor. Han var inte riktigt rumsren tyckte dem.

Året var 1936 när familjen Giesenfeld kom till Sverige. Att Gretas make var tysk låg honom i fatet.

– Han kunde på sin höjd få jobb som ritare, men det var under hans värdighet som arkitekt. Till slut åkte han ner till Wien för att arbeta.

Familjen bodde på olika gårdar i Mälardalen, för varje flytt blev dessa mindre och mindre. Till slut bodde de i en lägenhet i Stockholm och hade flera inneboende för att klara ekonomin.

– En båtflykting från Estland räddade mitt liv. Det var när jag blev överfallen av portvakten som var kommunist och ansåg att jag var nazist. Hon gav honom två knockoutsmällar.

Att maken Ernst Giesenfeld var tysk påverkade sönerna när familjen flyttade till Sverige. Folke berättar att pappan var av intresse för svenska säkerhetspolisen.

– Det var jag också. Jag fick inte utbilda mig till officerare utan blev hästkusk. Min bror skulle också bli officerare men hotades med gruvligt med stryk för de ville inte ha en ”sådan där brun jävel”.

I slutet av 40-talet köpte Greta gården i Liljerum och hade det som sommarställe. Yngsta dottern Vendela gick i sjätte klass när de flyttade dit på heltid.

Under ett antal år blev det inte många skulpturer gjorda.

– Hon fick ge upp konsten när vi var små och i skolåldern. Hon drev lantbruk och hade ingen tid till skapandet.

Vendela Wollenberg tror att Greta skulle ha uppskattat om hon fått mer uppmärksamhet för sin konst.

– Hon sa många gånger att hon tyckte att det var väldigt jobbigt att lansera sig själv, reklamen var en svår bit. Mamma arbetade väldigt naturalistiskt, som det såg ut. Hästar var hennes favoritmotiv, men även hundar och balettdansöser. Hon gjorde väldigt mycket trav- och galopphästar som hon fick beställningar på.

Greta arbetade gärna i trä.

– Men det tog så lång tid. Om du jämför med Döderhultarns figurer så var de mer skissartade och inte så tidsödande. Hon gjorde väldigt fina skulpturer. Hon borde ha fått mer erkännande, men det var väl inte så lätt att sälja sig själv. Hon hade behövt någon som hade gjort det åt henne.

Vendela tror att viljan att bli bonde kom från en väninna som hade gård på Ekerö vid Stockholm.

– Pappa hade också lantromantiska idéer.

Men livet på landet blev ingen Bullerbytillvaro.

– Vi hade det ganska kämpigt. Det var alltid ont om pengar och man fick hjälpa till och arbeta. I Sandwalls affär i Kristdala bytte hon skulpturer mot varor. Vi var mer eller mindre självförsörjande, men socker, salt, kaffe och kakao fanns i affären.

Äktenskapet mellan Greta och Ernst upplöstes under tiden i Kristdala.

– De skilde sig till slut och det borde de ha gjort för länge sedan. Han var tysk ända ut i fingerspetsarna. En trevlig och begåvad sällskapsmänniska, men han tog inte hand om sina barn.

– Pappa fick inte längre skicka pengar för de godkände inte längre riksmarken, så mamma fick klara sig själv, minns Folke.

I dag skulle Greta kunna beskrivas som en entreprenör. Hon gav sig i kast med allt möjligt för att få in pengar till hushållet.

– Ett tag startade hon en chinchillafarm, berättar Vendela. Men det visade sig att skinnen skulle vara så lika som möjligt för att ge en vacker päls. Det var svårt eftersom de skiftade i färg. Det visade sig också att större farmer slog ut alla som försökte i mindre skala.

De olika projekten engagerade familjen.

– Alla tyckte att det var spännande, men det blev inte så ofta något av det. Det gav hopp när det såg bistert ut. Mamma hade mycket idéer om vad vi skulle göra på alla möjliga och omöjliga vis, så det var aldrig tråkigt.

För några år sedan besökte Folke Liljerum en sista gång.

– Jag ville se skogen, men alla urgamla fina ekar var borta. Det tog nästan knäcken på mig.

Det var från gårdens skog som Greta hämtade material till sina skulpturer. Många finns i dag hos hennes barn och barnbarn.

Men den som besöker Kristdala kyrka under julen kan se en julkrubba med flera figurer som Greta Giesenfeld har snidat.

I sakristian finns ett träkrucifix som hon har gjort. På 70-talet fanns träskulpturer av hästar att beskåda i en monter på biblioteket i Kristdala