Feature

Livet med jazzen började i skolans källare

Feature Artikeln publicerades
Fyra femtedelar av Capitol i replokalen i Lindöskolans källare någon gång 1946–47. Till vänster sitter Ingvar Gustafsson med sin trumpet, Håkan Håkansson – som vanligtvis spelade piano – har tagit hand om basen eftersom det är den ordinarie basisten Ingvar Karlsson som håller i kameran. Vid trummorna sitter ”Prickola” och klarinettisten till höger är bandets initiativtagare Ulf Onsberg, som på den här tiden fortfarande hette Nilsson i efternamn. 10 bilder
Foto:ur Ingvar Gustafssons samling
Fyra femtedelar av Capitol i replokalen i Lindöskolans källare någon gång 1946–47. Till vänster sitter Ingvar Gustafsson med sin trumpet, Håkan Håkansson – som vanligtvis spelade piano – har tagit hand om basen eftersom det är den ordinarie basisten Ingvar Karlsson som håller i kameran. Vid trummorna sitter ”Prickola” och klarinettisten till höger är bandets initiativtagare Ulf Onsberg, som på den här tiden fortfarande hette Nilsson i efternamn.

Mer än 70 år har gått sedan Ingvar Gustafsson lärde sig spela trumpet. Och han har inga planer på att sluta – en gång i månaden strömmar publiken till Stensbergshemmets festlokal i Kalmar när Ingvar och hans kompisar i veteranbandet Sonnys Boys bjuder på jazzkonsert. På Torget i dag berättar Ingvar själv om hur det hela började på 40-talet och fortsatte på 50-talet med orkestrar som Capitol, Rune Gerrys och Allan Lindhs kvintett.

Mitt liv med jazzen började någon gång 1946–47. Jag var 14 år och min klasskamrat Ulf Nilsson hade fått en klarinett av sina föräldrar. Han tyckte att jag borde skaffa mig en trumpet så att vi kunde bilda en orkester. Nu var det så väl ordnat att min äldre bror Lennart hade en gammal trumpet i garderoben. Den fick jag ta över.

En annan klasskamrat blev intresserad av våra planer. Han hette Håkan Håkansson och blev vår pianist. Och i Kalmar Länsbutiken på Stensövägen jobbade vår blivande basist. Hans namn var Ingvar Karlsson och han var en av få i Kalmar som vid denna tid kunde sjunga scatsång.

Plötsligt, som från ingenstans, dök det upp en grabb som kallade sig ”Prickola” – eller om det nu var vi som gav honom namnet – och han hade ett trumset med sig. Hans riktiga namn kommer jag inte ihåg efter alla dessa år, men nu var vi i alla fall en komplett kvintett. Det enda som saknades var ett namn på orkestern. Eftersom vi försökte spela jazz, som ju kommer från USA, så skulle vi förstås heta något på engelska. Vi enades om att kalla oss för Capitol.

Uffe, som var den sammanhållande länken, bodde på Frejagatan mitt emot Musikcentrum. Där hade han köpt sin klarinett och fått bra kontakt med innehavaren Herman Hammerths son Bertil, som också spelade klarinett. Bertil gav oss många goda råd och skrev några arrangemang åt oss. Både han och hans bror Gunnar, som spelade piano, ingick i den smått legendariska Kalmarorkestern Swingland och vi fick vara med och lyssna när de repeterade.

Dessutom fanns det en enkel liten inspelningsstudio inredd bakom affärslokalerna. Här gjorde vi våra allra första lackskivor, bland annat vår egen version av Benny Carters klassiska ”Nightfall”.

Vi behövde ju någonstans att repetera också. Tack vare en tillmötesgående vaktmästare på den då nybyggda Lindöskolan kunde vi hålla till i källaren intill pannrummet, där det fanns en alldeles lagom stor lokal för oss.

Inför vår första spelning, som jag har för mig ägde rum på en festplats i Borgholm som hette Kvarnmarken, jobbade Uffe och jag hela natten för att tillverka pultar, notställ alltså. Vi hade nu slutat skolan och Uffe hade fått anställning som dekoratör på Fridholms Herrekipering med tillgång till en liten verkstad eller ateljé – i dag håller en optikerfirma till i det gamla 1600-talshuset på Kaggensgatan 10.

Spelningen i Borgholm blev väl ingen större succé. Kanske för att vi inte var så duktiga, men det kan också berott på att vi försökte spela jazz. Det var inte alltid så uppskattat av folk som ville ha mer renodlad dansmusik. Men när vi kommit i gång och haft fler spelningar tyckte vi ändå att det gick ganska bra.

En gång, närmare bestämt i augusti 1951, fick vi överta en av Swinglands spelningar. Det skulle bli bröllop på Värnanäs. Godsägare Mannerskantz dotter Anne Charlotte gifte sig med Lennart Svinhufvud och vi fick spela både brudvals, underhållnings- och dansmusik. Det blev en hejdundrande fest, allt gick mycket bra och alla var nöjda och glada.

Efter några år splittrades kvintetten. Uffe, som var duktig på att rita och måla, började illustrera åt veckotidningar för att sedan bli en framstående konstnär. Han flyttade till Malmö där han fortfarande bor och skapar konst; sedan länge heter han Onsberg i efternamn och inte Nilsson. Håkan ägnade sig åt försäkringar, Ingvar och ”Prickola” försvann bortom horisonten och själv jobbade jag på Kalmar stads gas- och elektricitetsverk.

För min del följde några år av inhopp i olika band. Efter militärtjänsten blev det mycket fotboll i Kalmar FF innan jag började spela trumpet igen 1956, nu med Rune Gerrys orkester. Efter ett år gick kapellmästaren Gerry Birgerfors bort i tuberkulos. Jag kommer aldrig att glömma den sista spelningen med Gerry på södra Öland. Vi hade engagemang både lördag och söndag med övernattning på platsen. Vår kapellmästare var svårt märkt av sin sjukdom. Bara ett par veckor senare var han död.

Men allt måste gå vidare och ur Rune Gerrys orkester bildades Allan Lindhs kvintett 1957. I förnamn heter jag förutom Ingvar också Allan. ”Lindh” la vi till helt enkelt för att vi tyckte att det lät bra ihop med ”Allan”.

Ännu en gång behövdes en repetitionslokal och ännu en gång var det en vänlig skolvaktmästare som hjälpte oss. Vi flyttade in i den två år gamla Falkenbergsskolans källare. Här tillbringade vi många timmar med att repetera i en fin och fräsch lokal.

Redan första året fick vi mycket att göra. Vi höll mest till i sydöstra Sverige, med någon enstaka utflykt till västkusten.

Vi hade en del fasta engagemang under flera år framåt, bland annat Östra Smålands allsångskvällar på Stensö, som samlade tusentals besökare varje sommarvecka. På onsdagarna stod vi för dansmusiken på Tallhöjdens festplats i Färjestaden.

I Folkets Park i Kalmar spelade vi regelbundet såväl sommar som vinter. Restis i Borgholm var ett våra favoritställen – där var alltid mycket folk och akustiken var bra i den gamla badrestaurangen som sorgligt nog brann ner 1973.

Det fanns många dansbanor och danslokaler överallt på den tiden. I Kalmar bland annat Tallhagens festplats och i den närmaste omgivningen Lillängen i Smedby, Rinkabyvallen i Rinkabyholm, Björkängen i Kläckeberga, Förlösa Folkets Hus och Påryds Folkets Park för att nämna några.

En av anledningarna till att vi framträdde med dragspel var festlokalernas eländiga pianon. De var både dåliga och ostämda.

Förstärkningen av musiken var av ett avsevärt enklare slag än dagens tekniska underverk. Vår förstärkare bestod av ett aggregat, två högtalare och en mikrofon på stativ. Högtalarna hängdes på ett par krokar vid scenen och mikrofonen stod mitt framför orkestern. Resultatet var kanske inte så imponerande, men så var det för de flesta band.

För transporterna hade jag köpt en gammal taxibil av märket Chrysler. Bas och trummor spändes fast på taket och resten av utrustningen packades ner i det rymliga bagageutrymmet. Bilen drog en bra bit över två liter per mil, men bensinen var inte så dyr på den tiden. Så småningom skaffade vi oss en specialbyggd släpvagn i samma röda färg som dragbilen.

Sättningen i Allan Lindhs kvintett bestod från början av trumpet, tenorsax, dragspel, bas och trummor. De sista åren byttes dragspelet ut mot gitarr.

Även personalen i bandet skiftade. Från starten och i flera år framåt spelade Bengt-Ivar Johansson tenorsax, Jan-Ulf ”Jue” Ekblad bas, Charlie Berg dragspel och bröderna Ingvar och Jan Haglund alternerade på trummor. Själv spelade jag trumpet och var kapellmästare.

Genom åren blev det många som under längre eller kortare perioder kom att förgylla Allan Lindhs kvintett med sin medverkan.

För att nu bara nämna några ur minnet: Peo Nilsson och Roland Holmberg spelade båda tenorsax, Harry Persson dubblerade på altsax och violin, Jan-Erik Fahl och Helge Andersson spelade gitarr, Arne Eriksson, Bertil Eriksson och Jan Andersson var basister.

Men så kom popmusiken och någon gång i mitten av 60-talet la vi ner orkestern och medlemmarna skingrades. Trumpeten hamnade i garderoben igen och blev kvar där i närmare 30 år innan den plockades fram på nytt i samband med att Swingland startade om på 90-talet och jag blev ombedd att vara med.

Sedan länge spelar jag nu med några andra veteraner i Sonnys Boys. Men det är en annan historia.

Läsarnas kommentarer

Din kommentar tillhandahålls av Disqus och ska ej betraktas som redaktionellt material. Genom att kommentera på Östra Småland Nyheterna så godkänner du samtidigt våra regler.

På ostrasmaland.se är det möjligt att kommentera vissa artiklar. Dock tar vi bort möjligheten att kommentera artiklar med rättsrelaterat innehåll, till exempel domar och åtal. Vi hade den möjligheten tidigare, men fick då mängder med kommentarer med innehåll som vi inte kunde publicera.

För att kunna kommentera måste du ha ett användarkonto hos Disqus, vars verktyg för kommentarer används på ostrasmaland.se. På tider då Östra Småland Nyheternas webbredaktion inte är bemannad går det inte att kommentera artiklar på ostrasmaland.se

ostrasmaland.se tillämpar eftermoderering av läsarkommentarerna. Det innebär att den som skriver en kommentar får den publicerad i det närmaste omedelbart, men att kommentaren senare kan komma att modereras bort om den inte lever upp till riktlinjerna för läsarkommentarer på ostrasmaland.se.

Det innebär också att vid publiceringen är det den som skrivit kommentaren som är juridiskt ansvarig för dess innehåll och därmed kan bli anmäld för exempelvis förtal. Efter modereringen är det ansvarig utgivare på Östra Småland Nyheterna som bär det juridiska ansvaret.

Läsarkommentarer - riktlinjer

Vi har högt i tak.

Vi har en tillåtande grundinställning.

Vi vill att användarna ska komma till tals.

Men

Vi tillåter inte läsarkommentarer i samband med rättsrelaterade artiklar.

Vi publicerar inte läsarkommentarer där någon anklagas för brottslighet.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara osanningar.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara faktafel.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med synpunkter eller åsikter som inte är relevanta för den diskuterade artikeln.

Vi publicerar inte läsarkommentarer om etnisk grupp, kön, sexuell läggning, politisk tillhörighet, yrke eller religion om det saknar betydelse i sammanhanget

Vi tillåter kritik mot personers handlingar och beslut. Etiska spelregler gäller.

Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppgifter som vi av etiska skäl undvikit att publicera i den diskuterade artikeln.

Vi kan publicera länkar till andra webbplatser, men de ska vara relevanta för den diskuterade artikeln.

Vi rättar inte grammatiska fel, stavningsfel, meningsbyggnadsfel mm i läsarkommentarerna.