Insändare & Debatt

Miljardplundringen av ett välmående företag

Insändare & Debatt ,
Ljungdahls i Nybro, med bortåt 1 000 anställda, köptes av Munksjö, som sög ut så mycket man kunde innan man sålde till värste konkurrenten Bong, som inte har mycket att flagga för längre...
Foto:Henrik Martinsson
Ljungdahls i Nybro, med bortåt 1 000 anställda, köptes av Munksjö, som sög ut så mycket man kunde innan man sålde till värste konkurrenten Bong, som inte har mycket att flagga för längre...

Sådan är kapitalismen… Den välkända strofen av Joe Hill är lika aktuell idag som när den skrevs. Utvecklingen av Ljungdahls i Nybro, från att ha varit ett välmående företag med uppemot 1 000 anställda till idag i stort sett utplånat, förvånar många Nybrobor.

Dock inte alla. Undertecknad har på nära håll, som anställd och som facklig representant med bland annat 15 år som de anställdas representant i koncernens styrelse, sett vilka krafter som aktivt medverkat till denna utveckling.

Vissa hävdar att den tekniska utvecklingen är upphovet till bolagets utveckling. Den har inverkat, men råkapitalisternas agerande är den största boven i dramat.

Det började med att Munksjö, med vd:n Rolf Ekedahl i spetsen köpte företaget för en spottstyver.

Dagen efter blev det stopp för alla utvecklingsplaner och offensiva investeringar. Från fackligt håll protesterade vi våldsamt, men fick höra att ”ett dotterbolags enda uppgift är att leverera kapital och resurser till moderbolaget. Investeringar och framtidssatsningar inverkar negativt på den uppgiften”.

Ekedahl påbörjade en gigantisk utsugning av Ljungdahls. På de tio år som Munksjö ägde företaget fördes värden om cirka 1 miljard – 1 000 miljoner – kronor från Ljungdahls till Munksjö.

När bolaget därefter i stort sett var utarmat, sålde Munksjö det till värste konkurrenten, Bong.

Bong var på den tiden ”lillebror” i branschen. Det finns inga lyckade exempel på sammanslagningar i företagsvärlden när den ”lille köper den store”. Det tog Munksjö ingen hänsyn till. ”Högsta pris” gällde för att suga ut mesta möjliga ur Ljungdahlsaffären.

Och det gick som befarat. Svågerpolitik och inkompetens hos Bongs företagsledning omöjliggjorde ett offensivt strukturarbete inom den nya koncernen. Nybroenheten gick fortfarande ekonomiskt mycket bra, men siffrorna dribblades bort och vinsterna fördes till betydligt sämre företag inom ”den gamla Bongverksamheten”.

Nybroenheten svartmålades och drabbades, med de fejkade resultaten som grund, av fler och fler nedskärningar och därmed större svårigheter att klara framtiden.

Ett inslag som också påverkar, är den ledningsstruktur som råkapitalistiska företag styr med.

I bolag som vill utvecklas uppskattar företagsledningar och bolagsstyrelser starka personer, på alla nivåer, med stor kunnighet och personlig integritet.

Organisationerna har formen av en kub, där alla strävar efter att göra kuben både bredare och högre. När kortsiktig vinst är enda målet, bygger man istället en organisation som har formen av flera trattar på varandra, där varje nivå har sin egen tratt.

Yttersta ledningen häller från ovan ner sin lönsamhetsdogm, och varje nivå därunder skall blint följa denna.

Det är som bekant mycket svårt att hälla något ”uppåt” i den smala delen av en tratt.

Kreativa och kunniga personer nöjer sig inte med att arbeta i sådana strukturer.

De lojala förvaltarna blir kvar och för sin lojalitet rikligt belönade.

Men; det är förödande för utvecklingen av verksamheten.

Vad lär vi oss av denna historia?

Historien om Ljungdahls har bäring på ett annat fenomen i dagens samhälle: Privatisering av skola, vård och omsorg.

Den borgliga alliansen, påhejade av MP och vissa socialdemokrater, har ägnat större delen av sitt regeringsinnehav till att privatisera skola, vård och omsorg.

Detta har skett under fina slagord som ”valfrihet”, ”idealistiska krafter jobbar bättre” mm mm.

Men till största delen är det samma krafter som beskrivs ovan, som har släppts in i de offentliga verksamheterna.

Men det är en stor skillnad: I de privata företagen är det inte skattemedel som sugs ut, även om det offentliga indirekt drabbats. I de offentliga verksamheterna är direkta skattemedel.

Regeringen har lovat sätta stopp för övervinster och liknande i de offentliga verksamheterna.

Med insyn i hur rått kapitalet agerar säger jag: Det går inte!

Det enda sättet att hindra kapitalisternas framfart är att återta verksamheterna i samhällets regi.