Insändare

Gudlöst om kyrkan och mänsklighetens framtid

Insändare ,
För exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg, något som kommit att betraktas som starten för den protestantiska reformationen. Den 1 november stänger utställningen "Luther och avantgardet", som visats sedan i maj det gamla fängelset i Wittenberg. Installationen, som utställningsbesökaren på bilden betraktar är gjord av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som låtit gjuta ett avtryck sin egen kropp i ett stort betongblock som sedan delats på mitten och ställts in i en trång fängelsecell.
Foto:Jens Meyer/TT
För exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg, något som kommit att betraktas som starten för den protestantiska reformationen. Den 1 november stänger utställningen "Luther och avantgardet", som visats sedan i maj det gamla fängelset i Wittenberg. Installationen, som utställningsbesökaren på bilden betraktar är gjord av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som låtit gjuta ett avtryck sin egen kropp i ett stort betongblock som sedan delats på mitten och ställts in i en trång fängelsecell.

Det tycks ovedersägligt att den gåtfulla brytpunkt i makro- och mikrokosmos vi utgör som människor bär på möjligheten att bli alltmer förnuftiga, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve. Det går inte heller att förneka att denna medvetna, självreflekterande varelse, medveten om sin dödlighet och livets utsatthet, också har en fantastisk potential till kreativitet i form av lek, dans, musik, måla, dra historier, händernas arbete och att lösa svåra problem.

Motsatsen är lika viktig: som människor rymmer vi också möjligheten till hat, tyst feghet, brutal hänsynslöshet, hämndlystnad, girighet.

Vår gemensamma kunskapsresa de senaste århundradena är hisnande. Men också skrämmande genom att vårt handhavande av kunskap och industriell teknik lett fram till att det idag finns allvarliga hot mot livsbetingelserna på jorden.

Från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för ökar förutsättningarna för att uppleva mening och hemhörighet i tillvaron när vi aktivt bejakar vår positiva, konstruktiva potential och medvetet försöker hålla våra mörka möjligheter i schack. Detta oberoende av om vi tror på någon högre makt eller ej. När dessa erfarenheter stärks ökar i sin tur vår benägenhet att ta ansvar för det gemensamma och bidra med vår skärva till att skapa ett bättre samhälle och, i vår tid, till att engagera oss i de alltmer påträngande globala överlevnadsfrågorna.

Att dessa kvaliteter kan bli så starka att de ibland kan få människor att våga utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer - kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denna sida tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

Med detta perspektiv på människans dubbelhet kan vi leka med tanken att de tidiga kristna församlingarna – med kristusberättelser, predikan, nattvard, dop - då vuxendop, riter för syndernas förlåtelse – fungerade som ett kraftfullt stöd för att aktivt bejaka den godartade sidan av våra dubbla möjligheter. Till detta kom föreställningen om moralisk likhet. Oavsett börd, etnicitet och kön var alla lika inför den ende guden. Några har kallat denna radikala jämlikhetstanke för en moralisk jordbävning.

Att medvetet bejaka de godartade sidorna medförde i sin tur att upplevelserna av hopp, mening och livsglädje fördjupades hos många, kanske de flesta, av den tidiga kyrkans medlemmar. Dessa erfarenheter, ibland omvälvande, ville man dela med sig av. Det ligger i dess natur. En given följd var att man såg för sig en framtid där denna positiva livsprocess hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Dåtidens tolkningsnycklar för dessa erfarenheter var en personligt handlande Gud, den uppståndne Kristus, Fadern, Sonen och Den helige Ande, den yttersta domen, Kristi återkomst. Idag vet vi att dessa tolkningsnycklar inte behövs för denna existentiella sida av kristen tro.

Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser i Wittenberg och utmanade påvens och den katolska kyrkans makt. Genom den då nya tryckkonsten spreds de som en löpeld genom Europa. Det är 500-årsjubileum i dagarna.

Den existentiella sida i kristendomen som antytts fick enligt denna tankelek en förnyad impuls genom reformationen och dess två huvudgrenar – lutheraner och kalvinister. Detta förstärkte den historiska och personliga mentalitetsprocess som handlade om utvecklingen av en myndig, ansvarig individ som efterhand blir grunden för demokratins framväxt. Denna existentiella sida förstärktes sedan genom pietismen på 1700-talet och genom frikyrkorörelsen på 1800-talet. Detta skedde dock fortfarande inom den traditionella ram där man var övertygade om att tron på Gud, Guds människoblivande i Kristus, Jesu uppståndelse var grunden för de positiva erfarenheter man var så starkt berörda av.

Den sekulära förlängningen av denna existentiella impuls, påverkad av det via den muslimska världen återupptäckta grekiska antika tänkandet, ser vi sedan i upplysningen, utvecklingen av den vetenskapliga metoden och det tänkande som blir grunden för såväl den amerikanska självständighetsförklaringen som den franska revolutionen. Demokratirörelsen, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, filosofin, humaniora, samhällsvetenskaperna och olika former av organiserat ansvarstagande för det gemensamma plus den moderna kulturens film, litteratur, konst – inte minst barnkulturen - etc har i vår tid hållit liv i och vidareutvecklat denna existentiella sida i dess grundläggande sekulära form.

Den diskuterade problematiken är inte specifikt kristen. Den väcker däremot en övergripande fråga! Skulle det göra skillnad i den samtida globala kulturen med väl synliga sociala strukturer vars enda uppgift är att stödja människor att medvetet bejaka sina positiva, godartade möjligheter och hålla den mörka sidan i schack? Och detta utan att falla tillbaka på några övernaturliga föreställningar.

Skulle de kunna bidra till att stödja utvecklingen av det mod och den kreativitet hos många människor som behövs för att möta de jättelika globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid?

Carl Gustaf Olofsson

Ateistisk frilansteolog med rötter i den svenska baptiströrelsen, ansvarig för webbplatsen ”Språk, tro och religion”, medlem i Svenska kyrkan, aktiv i Humanisterna Kalmar