Insändare

Moderniteten betraktad från en sjöbod utan el

Insändare Artikeln publicerades
Den 23 juli gick containerfartyget Makassar Highway på grund mellan tre och fyra kilometer rakt ut från sjöboden. Det uppmärksammades stort i media. Den 2 augusti drogs det loss från grundet och bogserades till Oskarshamn.
Foto: Karl Andersson
Den 23 juli gick containerfartyget Makassar Highway på grund mellan tre och fyra kilometer rakt ut från sjöboden. Det uppmärksammades stort i media. Den 2 augusti drogs det loss från grundet och bogserades till Oskarshamn.

Sjöboden, där detta skrevs i mitten på augusti, ligger på en ö med två bofasta familjer en mil norr om Loftahammar i Tjusts skärgård.

Man fick gå 200 meter över berget till såväl utedass som kyl, frys och laddning av mobil och dator. Stor havsdramatik i närtid! Detta och utsikten man fick sig till livs vid varje promenad över berget gav tillsammans med kluckandet under golvet i sjöboden och vyerna från köksbordet oväntade perspektiv på tillvaron.

Veckohyrd sjöbod utan el,

Från köksbordet

öppen havshorisont

mellan öar och skär.

Skymning, gryning,

solens vandring, molnskuggor,

Blank vattenspegel, kulingbyar.

Några häftiga regnskurar,

balsam efter månader av torka.

Hav, horisont,

ljusets och vädrets skiftningar,

vattnets kluckande under golvet,

timmar och dagar.

 

För två veckor sedan

stod moderniteten på grund

och läckte olja

i samma synfält.

 

Faran är över!

Det som kunde blivit katastrof

för en lång kuststräcka

blev en förtretlighet

som kunde hanteras

utan allvarliga sprickor

i modernitetens fasad.

Flatvarp fick ta den

svarta skiten.

 

Mulet, lugnt, bara lätta rörelser

i vattenspegeln.

En liten landhöjning,

annars samma öar och skär,

i tusen år, två tusen år!

Nya träd och buskar.

 

Länkar framåt och bakåt

som molnskuggor.

Segel och rodd,

oxe, häst och vagn,

tjärstickor och oljelampor,

eld för värme och mat

Mannakraft och kvinnokraft,

armar och ben!

Mindre än två hundra år sedan.

 

Från sjöbodens fönster

samma vy då som nu.

Nu stora områden

med död botten.

Modernitetens osynliga spår,

Stör inte synfältet.

 

Ovarsamhet? Blindhet? Girighet?

Eller det mänskligt banala

att det är näst intill omöjligt

att fatta att det lilla

plus det lilla

plus det obetydliga

och därtill år efter år efter år

kan förstöra och döda.

 

De små, små till synes

obetydliga skärvorna,

också det som på ett oväntat

och mirakulöst sätt

kan möjliggöra den

godartade framtid

de flesta av oss

önskar framtidens barn.

 

Blåstången har börjat

återvända till skärgården.

Kan det invagga oss

i falsk säkerhet

om att läget är under kontroll.

 

Ögon och själ vilar mot

den öppna horisonten,

döda bottnar syns inte,

det grundstötta fartyget är borta,

Inget stör, horisonten är fri.

 

Stråk av oro,

Sommarens värme och torka,

isen på Arktis smälter

oroväckande snabbt.

Havets nivå?

Om två hundra år?

Om tusen år?

 

Kommer några båtar

att röra sig över fjärden

och längs horisonten?

Kan moderniteten ta kål

på mänskligheten?

Eller såhär:

Kan moderniteten plus blindhet

plus kravet på avkastning på

pensionsfonder och

investerat kapital,

föröda jorden och

avbryta mänsklighetens

storslagna resa?

 

Hur kan blinda få synen åter?

Vad är min skärva?

Utöver att vara en betraktelse om den globala civilisationens belägenhet är texten mera omedelbart ett inlägg i valdebatten. Jag uppmanar alla att rösta på ett parti – och personer - som tar de globala ödesfrågorna på största allvar. Det gäller klimat, miljö, rimlig fördelning nationellt och globalt, hushållning med ändliga resurser, havs- och vattenmiljö, jorderosion. Till detta ett tydligt värnande av det demokratiska samhällets grundvärderingar om mänskliga rättigheter och människors lika värde. Det finns många mörka moln. Din röst på valdagen och din skärva i vardagen spelar roll.

Carl Gustaf Olofsson

Styrelseledamot i Humanisterna Kalmar