Insändare

Synen på demokratin måste alltid diskuteras

Insändare ,
Tingsrätten i Oslo ska avgöra om den norska staten begår ett brott mot grundlagen och Parisavtalet genom att tillåta oljeborrning i Barents hav. En av allt fler konflikter som i grunden kräver lösningar på global nivå.
Foto:Heiko Junge/TT
Tingsrätten i Oslo ska avgöra om den norska staten begår ett brott mot grundlagen och Parisavtalet genom att tillåta oljeborrning i Barents hav. En av allt fler konflikter som i grunden kräver lösningar på global nivå.

Efter mycket intern diskussion föreslår regeringen nu några viktiga ändringar i asylrätten.

Förslagen innebär bland annat att vissa asylsökande, som kom till Sverige innan den nu gällande lagen trädde i kraft den 24 november 2015, ska kunna söka asyl för att fullfölja gymnasiet. Förslaget gäller asylsökande, som då var under 18 år och vars ärenden inte avgjorts på längre tid än 15 månader. Sammanlagt berörs cirka 8 000 asylsökande av förslaget.

Beslutet har kritiserats bland annat för att det sätter principen om den individuella asylrätten ur spel och att rättssäkerheten urholkas om vissa grupper får lättare än andra att få asyl. Mot detta kan en annan viktig princip ställas. Det gäller att en lagstiftning inte ska gälla retroaktivt. Alla rättigheter och skyldigheter ska vara kända av medborgarna i förväg och bedömas utifrån den lagstiftning, som gäller då ansökan, brottet eller gärningen sker. Den tillfälliga asyllag, som infördes den 24 november 2015 var ett åsidosättande av denna princip. Många inskränkningar infördes då i asylrätten för asylsökande och deras anhöriga. Dessutom har under tiden många minderåriga hunnit fylla 18 år och de bedöms då som vuxna trots att de sökte asyl som minderåriga. Den tillfälliga lagstiftningen var därför ett allvarligt åsidosättande av ovanstående princip om möjligheten att kunna förutse sina rättigheter.

Varför har detta inte tagits upp när frågan om rättssäkerhet i asylprocessen diskuterats? Kan det vara så att rätten att söka asyl betraktas som mindre värd än andra rättigheter? Frågan aktualiserar även hur vi ser på den nationella lagstiftningen när den kolliderar med internationella konventioner. Grunden är här FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I detta fall inskränktes även Flyktingkonventionen och Barnkonventionen.

Ett annat aktuellt exempel med koppling till klimatavtalet i Paris gäller den nu pågående rättegången i Norge gällande prospektering efter olja i Barents hav och Arktis. Flera miljöorganisationer har stämt den norska staten för att inte skydda livet för kommande generationer enligt den norska grundlagen. Bakgrunden är att merparten av de fossila tillgångarna måste stanna i marken om vi ska nå målen i Parisavtalet, som Norge anslutit sig till. Den kommande domen kan få stor betydelse för tillämpningen av klimatavtalet.

Liknande konflikter finns inom många andra områden, som kräver globala lösningar gällande till exempel miljö, klimat, migration, gränsövergripande brottslighet, skatteflykt, havsdöd, utrotning av djur och växter med mera. För att motverka dessa problem måste vi hitta lösningar på global nivå där det är nödvändigt. Som exempel går det inte att besluta om migration till Europa på nationell nivå. Här måste Europas länder agera gemensamt och i överensstämmelse med Europakonventionen om mänskliga rättigheter och Flyktingkonventionen. Det innebär att asylansökan ska kunna ske i alla länder enligt de krav Europakommissionen fastställt för flyktingmottagande. Dessa principer måste stå över den nationella lagstiftningen om den omöjliggör gemensamma lösningar. I övrigt måste principen om beslut på lägsta möjliga nivå gälla i EU.

Troligen kommer konflikter mellan nationell lagstiftning och internationella konventioner att öka i takt med klimatförändringar, migration, globalisering, ökade klyftor, teknisk utveckling m.m. Det ställer stora krav på lagstiftarna men även på medborgarna för att få acceptans för svåra beslut på nationell eller global nivå. Antalet flyktingar i världen uppgår nu till cirka 60 miljoner. Om nuvarande trender gällande klimatförändringarna fortsätter har FN beräknat att vi dessutom kan få 200 miljoner människor, som tvingas fly till följd av klimatförändringarna. Världens länder måste redan nu diskutera hur dessa enorma utmaningar ska hanteras. Vi måste öka beredskapen på detta område. Risken är annars uppenbar för ökande konflikter, epidemier och sammanbrott av hela länder.

Folkrätten och de mänskliga rättigheterna är grundvalen för demokratin. Om detta måste vi diskutera för att behålla det nödvändiga förtroendet mellan politiker och väljare. Valen till EU-parlamentet och riksdagen är lika viktiga och borde få samma status. Även FN måste reformeras och få ökade befogenheter att besluta i frågor gällande mänsklighetens överlevnad. En rörelse (UNPA) finns redan att upprätta en parlamentarisk församling i FN.

Ibland ställs politikerna inför smärtsamma val där olika principer står mot varandra och den praktiska verkligheten kanske strider mot olika principer. Så var fallet när besluten togs om den tillfälliga asyllagen 2015. Lagstiftningen var därför i huvudsak nödvändig förutom gällande den retroaktiva tillämpningen. Lika befogat är det nu att i någon mån ändra denna lagstiftning med hänsyn till mänskliga rättigheter och humanitära principer. I avvaktan på den nya lagstiftningen borde avvisningarna av asylsökande ungdomar till Afghanistan stoppas av samma skäl. Här tillkommer dessutom det faktum att hindren för verkställighet blir allt fler i takt med att säkerheten försämras i Afghanistan. Det är onödigt att belasta polisen med dessa avvisningar, som ändå i de flesta fall inte kan genomföras.

Flyktingsituationen i Europa har även medfört att principen om skyldighet att söka asyl i första asylland enligt Dublinförordningen blivit överspelad. Om EU och EU:s avtalsländer kunde enas om en gemensam flyktingpolitik skulle Dublinförordningen kunna avskaffas vilket även skulle stärka rättssäkerheten i asylprövningen. En annan viktig förändring som då skulle kunna ske vore att antalet kvotflyktingar till Europa skulle kunna utökas vilket skulle stärka möjligheterna för de mest hjälpbehövande att få asyl.

Slutligen måste den tortyr och slavhandel som nu sker i Libyen och Bangladesh upphöra. I Libyen sker detta under hägn av det avtal EU träffat med den bräckliga regeringen i landet. Dessa grova överträdelser av mänskliga rättigheter kan inte tolereras.

Lars-Erik Andervad