Är det egentligen Ofelia som har huvudrollen?

Kalmar Artikeln publicerades
Något är ruttet i Danmark. Och prins Hamlet (Agnes Forstenberg) tänker ställa allt till rätta. Foto: Pressbild
Något är ruttet i Danmark. Och prins Hamlet (Agnes Forstenberg) tänker ställa allt till rätta. Foto: Pressbild

Med Shakespeares Hamlet gör man vad man vill. Folkteatern i Göteborg körde med tre Hamletar och dans för något år sedan. Teater Galeasen gjorde en egen pytt på Hamlet-problematik, en ond dröm om vad upplösningen mellan sanning och lögn gör med en människa. Och det finns inte en kreatör av TVs alla maktkampsserier som inte detaljstuderat dramaturgin i Shakespeares kungadramer.

Enorma vita kuber flyttas runt och skapar rum på Byteaterns scen. Kostymerna med mycket militära tränsar, medaljer och dyrbara skrädderiarbeten placerar oss i någon sorts allmän teatral hovmiljö.

Men Byteaterns variant ställer maktfrågorna i bakgrunden och blir mera av generationsdrama. En uppsättning ritad med grova streck och stort känslopådrag. Varför mördar Claudius sin brorsa kungen och gängar hans änka? Edvin Bredefeldt och Irma Jämhammar raglar glatt vinberusade genom föreställningen. Själva makten verkar de inte särskilt intresserade av. Eller gömmer de sig kanske redan i vinruset för att komma undan sitt gemensamma brott? Ulf Montans som den plikttrogne statstjänaren Polonius får virra bort sig i resonemangen kring problemet Hamlet på egen hand i kungaparets ointresse.

Agnes Forstenbergs unga Hamlet är konstant upprörd över tillvaron och vuxenvärldens svinfasoner. En fin skådespelare som äger scenen. Och Agnes Hargne Wallander är en Ofelia, som inte är så skör som man kan tro. Det här är ungdomarnas föreställning. I Byteaterns bearbetning hakar både Ofelia och Hamlet på direkt när pappa kungens tvättäkta halvruttna spöke kliver fram och kräver hämnd. Hamlet är inte ensam. De är två i konspirationen.

Bäst tycker jag om den här föreställningen när den vågar vara enkel, när människorna verkligen möter varandra, som i den klassiska dödgrävarscenen, där Ulf Montans dödgrävare skyfflar upp dödskallar av före detta mer eller mindre fint folk.

”Vems grav är detta?” frågar Hamlet.

”Det är min grav”, svarar dödgrävaren. Naturligtvis. Shakespeare kunde skriva repliker, han.

Hamlet upptäcker narren Yorricks skalle i jordhögarna; ”Han som jag lekte med som barn, han vars läppar jag kysst.” Det är en scen som alltid får mej att gråta.

Så går det som det går i den ruttna staten Danmark. Alla dör på slutet. Fast inte. I en överraskande twist som inte ska avslöjas här kan hela intrigspelet börja om igen. Eller kanske inte...

Är det egentligen Ofelia som har huvudrollen i den här föreställningen?

Jag får säga som den där sportjournalisten i en amerikansk småstadstidning som skickades iväg att recensera ett Shakespearedrama; Den där Shakespeare är en intressant författare. Honom får vi hålla ögonen på.