Cigarettfinten

Krönika Artikeln publicerades
Tomas Löwemo är reporter på Östra Småland.
Foto: Ulrika Bergström
Tomas Löwemo är reporter på Östra Småland.

Med vitnat stenansikte räknar jag tyst för mig själv: 6, 7, 8, 9, 11, 13, 14, 15, 17, 18, 19, 20. Det hjälper och den värsta panikkänslan ebbar ut. 3-åringen däremot är oberörd och fortsätter vråla så att det skär i öronen.

Han ville själv lägga på lingonsylten, i formen av en bil, ovanpå kroppkakorna. Det gick inte och 30 minuter senare skriker han fortfarande. ”Men du, ska pappa prova?”, frågar jag prövande. Han svarar med ett öronbedövande ”NEEEJ!”, slungar iväg skeden och sprutlackerar golvet med sylt. Jag sluter ögonen. 6, 7, 8, 9, 11, 13, 14, 15, 17, 18, 19, 20.

3-årstrots är en berg- och dalbana som bara tycks störta nedåt. Och när det väl planar ut och du tror att vi äntligen åkt klart så rusar vagnen in i en ny mörk tunnel upplyst med stroboskop och pyntad med flinande demoner.

I förra veckan skulle vi bygga Duplo, vilket han brukar tycka är kul. Men plötsligt slängde han iväg en näve bitar och skrek högt. När jag bannade honom och sa åt honom att hämta bitarna tog han i ännu mer och skrek ännu högre. Jag valde att inte bli arg, kraftsamlade och log istället vänligt medan jag hämtade bitarna åt honom. Då började han formligen skaka av ilska, vrålade och slängde iväg bitarna igen. Sedan gick han och hämtade dem. För det ville han plötsligt göra själv. 6, 7, 8, 9, 11, 13, 14, 15, 17, 18, 19, 20.

Egentligen är det inte hans vitglödgande ilska som tär på mig, det är skriken. De förbannade skriken som skär genom ben och märg. En gång placerade jag Arbetsmiljöverkets app som mäter buller framför honom under ett utbrott. I vindbyarna kom han upp i styva 100 decibel, vilket enligt appen motsvarar en motorsåg. Ja, en motorsåg. Tänk dig bli väckt vid 5-snåret en söndagsmorgon av att någon drar igång och fullvarvar en motorsåg intill ditt öra. Det är sånt som stör ens inre harmoni, om vi säger som så.

Sonens explosiva humör har tagit ut sin rätt och under de senaste månaderna har jag på allvar börjat överväga cigarettfinten. Ni vet, den där man plötsligt säger: ”Jag ska bara gå till affären och köpa cigaretter”, för att sedan aldrig någonsin återvända. Likt en amputation av en kallbrandssjuk fot kapar du i ett drag allt det onda och infekterade som fräter på din kropp. Och flyktplanen är utstakad. Buss 405 passerar vår busshållplats var 10:e minut och sedan det tar bara 20 minuter att nå centralstationen. Därifrån, klockan 6, 7, 8, 9, 11, 13, 14, 15, 17, 18, 19 och 20 går direkttågen till Köpenhamn. Det vore så lätt. Bara sätta på sig hatten och försvinna ner i Europa. För att aldrig mer bli återsedd.

I söndags var det riktigt nära att planen sattes i verket. Sonen hade återigen fått huset att skaka. Denna gång över en glass som han ville ha men ändå inte ville ha och som han fick men ville hämta själv och som slutligen mosades ner i en soffkudde. När skriken ekade som högst bar jag iväg honom till sovrummet, satte mig ner och bestämde mig för att krama om honom tills han lugnat ner sig. 45 minuter senare var han genomblöt av svett och jag var på allvar orolig över att ha fått tinnitus. Jag noterade dock en avmattning av skriken och när jag reste mig upp klamrade han sig fast för allt han kunde. Han vägrade bli nedsläppt och vi vandrade sakta genom huset under nästan öronbedövande tystnad.

”Du är en fin kille”, sa jag till honom.

”Jag är inte en fin kille. Jag är en arg kille.”, snyftade han fram.

”Nejdå. Jag tycker att du är en fin kille”, sa jag tröstande.

”Jag vill vara en fin kille”, sa han mellan gråten innan han somnade mot min axel.

Länge gick jag runt med honom i huset. Uppfylld av hans värme, hans närhet och en intensivt pulserande kärlek. Cigarettfinten kändes plötsligt väldigt långt borta.

Fler krönikor av Tomas Löwemo hittar du här, bland annat om Dimflickan på Ängöleden.