Dagen som brutalt förändrade mitt liv

Kalmar Artikeln publicerades

När jag var nio år så råkade min pappa ut för en trafikolycka. En olycka som kom att förändra våra liv för alltid.

Jag var på fritids och klockan hade passerat hämtningstiden. Konstigt, pappa som aldrig brukade vara sen. Jag la ingen större vikt vid förseningen utan fortsatte att leka som vanligt, lyckligt ovetande om vad det var som hade orsakat min pappas uteblivna hämtning.

En dryg halvtimme över tiden så såg jag plötsligt min storebror Peter i dörröppningen. Jag blev överdrivet entusiastisk och sprang emot honom med ett glädjevrål. Det hörde inte till vanligheterna att han kom och hämtade mig. Peter verkade dock inte dela min entusiasm och nästan hela promenaden hem gjordes under total tystnad.

Jag försökte få svar på varför det var Peter som hämtade mig och inte pappa, men Peter tycktes inte veta. Eller också ville han inte berätta?

När vi kom hem gick Peter raka vägen till sitt rum och låste dörren. Mamma jobbade kväll och skulle komma hem sent och pappa verkade vara iväg på hemligt uppdrag. Jag tröttnade rätt snabbt på att vara ensam och ovetande och dessutom började magen kurra efter potatismoset som pappa hade lovat att laga till middag. Jag knackade på min brors dörr och bad om telefonnumret till farmor och farfar. Jag tänkte att pappa säkert var där, eller att de i alla fall skulle veta vart han var. När Peter svarade att han inte kunde numret så visste jag direkt att han ljög.

Jag kunde inte för mitt liv förstå varför pappa inte var hemma och varför min bror verkade så konstig. Men jag beslöt mig för att gå in och leka lite på mitt rum, så skulle nog pappa komma hem snart.

En liten stund senare så ringde det på dörren. Äntligen! tänkte jag. Men varför skulle pappa ringa på dörren? Han har ju nyckel.

Jag sprang och öppnade ytterdörren och blev både förvånad och lite besviken när jag såg att det inte var pappa som stod där, utan hans syster och hennes vuxna dotter, min kusin Anne.

Jag såg direkt att något var fel. De såg ledsna ut. Jag fick en känsla av olust i kroppen.

"Vart är pappa?", frågade jag. De svarade inte omedelbart utan följde med mig in på mitt rum.

Vi satte oss i sängen och min kusin berättade att pappa råkat ut för en allvarlig olycka och ligger på sjukhus.

"Kommer han att dö?", frågade jag drastiskt utan att egentligen mena frågan. Precis som om jag ställt den för att få medlidande. Men jag hade inte räknat med svaret hon gav mig. "Vi vet inte. De gör allt de kan".

Det kändes som att hundra sylvassa knivar spetsade mitt bröst och slet min nioåriga kropp i stycken.

Jag reagerade med ilska. Jag kastade närmaste leksak, en naken enbent barbiedocka, det hårdaste jag kunde rakt in i mina eremitkräftors bur.

Jag fick i samma ögonblick syn på min bror som hade vågat sig ut från sitt rum och stod i dörröppningen till mitt rum. Han hade vetat hela tiden. Jag ville hoppa på honom och slå honom. Jag skrek; "Du bryr dig inte om att pappa ska dö!!" och plötsligt riktades all min ilska mot honom.

Efter det blev allt svart. Jag minns bara små fragment.

Jag minns att mamma kom hem tidigare från kvällsjobbet och gick ut på balkongen för att röka, trots att hon några veckor tidigare hade slutat. I min nioåriga hjärna blev det kaos och panik och jag såg framför mig att hon också skulle tas ifrån mig, tack vare de där jävla cigaretterna.

På natten sov jag bredvid mamma i sängen, på pappas tomma sänghalva. När jag vaknade på morgonen låg jag ensam kvar i sängen och undrade om allt bara hade varit en mardröm. Jag smög upp till köket varifrån jag hörde röster och fann min mamma och bror vid köksbordet. Pappa var inte där, men det stod om honom i tidningen. "Cyklist påkörd vid chokladfabriken". Det var ingen mardröm, det var verklighet.

Den sorg och oro som jag för första gången i mitt liv fick känna på där och då har förföljt mig sedan dess. Att som nioåring behöva ställas inför att kanske aldrig mer få se sin pappa i livet lämnade ett stort svart hål i min själ. Ett hål som aldrig kommer att försvinna.

De följande månaderna spenderade min pappa på sjukhus där han fick lära sig många grundläggande saker från början och trots hans återhämtning så blev livet aldrig sig likt igen. Men jag fick ha kvar min pappa hos mig och mina barn har nu en morfar och för det är jag evigt tacksam.

Jag älskar dig pappa.