Det finns en nerv och en särskild skönhet i isländsk litteratur

Kalmar ,

Det sägs att var tredje islänning skriver en bok. I liten upplaga till familj och vänner eller med målsättning att nå en större publik. Det motsvarar fler än tjugo tusen författare i Kalmar eller nio tusen i Oskarshamn.

Island läser och skriver.

Sagor och skrönor.

Berättartraditionen är stark.

Uppdelningen mellan historia och fiction är inte samma vattendelare I Island som I Sverige. Båda kallas Saga. Det är en saga som berättas.

Från Snorres Edda från 1200-talet fram till våra dagars bästsäljande deckare.

Nobelpristagaren Halldor Laxness och kriminalförfattaren Arnaldur Indridason har nått fram till många svenska läsare, men skatten är stor och guldklimparna många och knytnävsstora.

Därför; välj en isländsk författare i hängmattan i sommar. Många finns översatta till svenska.

Och ofta skönheten i det minimalistiska där inte ett ord saknar mening och där berättelsen blir till en smekning.

Jag finner en nerv och särskild skönhet i mina isländska favoriter. Inte sällan närmast burlesk humor och sagolika beskrivningar av människors karaktär och naturens- och vädrets svindlande skiftningar.

Och ofta skönheten i det minimalistiska där inte ett ord saknar mening och där berättelsen blir till en smekning.

Som i Þórarinn Eldjárn lätta skrift ”Landmansmän”. Tre små berättelser om bosättare i olika tidsepoker, där sagan lever i Snorres tradition. ”Sedan länge gav Rosa livet innehåll genom att baka. För henne blev allt bröd, om det så var av det allra värsta skräpmjöl, damm och höboss, fiskmjöl och kraftfoder om inget annat stod till buds, billiga torrjästkulor från Koopera i Helvik, som till och med kunde vara från upp till sju år efter sista försäljningsdag, av sådana råvaror lyckades hon trolla fram, saftiga och stora bröd, limpa efter limpa.”

”Välkommen till Isafjordur”, står det med spretig handstil i boken Eirikur Örn Norddahl gav till mig. ”Gift för nybörjare”, den första bok av unge Eirikur som ges ut på svenska.

Allting ställs på sin spets när bokens Disa en dag kommer hem till Halldor med dels en enorm, giftig krukväxt, dels med den sadomasochistiske genusvetaren Högni.

”Disa drack i sig morgonen. Världen luktade av grönska, av lupiner och isländskt gräs. Av fjäll och landsbygd-det stänkte från fjällbäcksfåran genom det öppna fönstret och hon tyckte att sommarstugan andades.”

Jón Kalman Stefánsson har i flera år nämnts i spekulationerna kring Nobels litteraturpris. När vi träffades i isländska författarförbundets hus tog jag mig samman och sa till honom att hans bok ”Fiskarna har inga fötter” är bland det bästa jag har läst. Över mer än ett sekel väver han i den en släktsaga om människor som älskar och lider, som söker kärlek och som flyr den. Det är en saga om ett mörkt lavalandskap, en stor amerikansk flygbas, amerikanska konserver och Beatles. Rolig och vacker.

Einar Már Guðmundsson hjälper mig genom ett seminarium om Ingmar Bergman. Einar i svart skinnjacka och blåa jeans berättar om Bergmans betydelse för den unga isländska filmpubliken i hans tonår. Jag tycker väldigt mycket om Einars debutroman ”Riddarna av runda trappan” från 1982. En saga med barns ögon. ”Och Siggi i kiosken, han lutar sig ibland halvvägs ut genom luckan, klappar en på kinden och ler med alla sina löständer medan han sticker en bit röd korv i munnen på en. Det är bara för att han är homo, säger fäderna på gatan, allihop i kör en gång om dagen”

Det isländska skriftspråkets verkliga mästare Njördur P. Njardvík fyllde 83 år i veckan. Vi sågs nyligen över kaffe och kanelbullar. Han vill att islänningar ska överge danskan och istället lära sig svenska i skolan. Han gav mig sin bok ”Dödsdömda” som tar läsaren med till 1600-talets Island, till vidskepelse, förtal och ofrihet. ”Över Kyrkoherde Jon Magnusson flyger djävulsflugor och fladdrande fjärilar. Inne i honom är det som om en valp eller något liknande djur kryper upp och ner i buken och invärtes i underlivet.”

Och i Arnaldur Indridason sjunde kriminalroman ”Mannen i sjön” sjunker vattnet undan i sjön Kleifarvatn. Och på sjöbotten, fastbundet vid en rysk spionutrustning, hittas liket av en man. Spåren leder tillbaka till 1950-talets Östtyskland och isländska ungdomars drömmar om revolution. Händelser från två tidsplan vävs samman i en ovanligt välskriven sommardeckare, med politisk nerv.

Och så Laxness. Jag väljer inte Islands klocka eller Atomstationen utan svarta Salka Valka från 1931, om fattigdom, förtryck och ofrihet i en liten isolerad by som Gud tycks ha förträngt. Trots att Frälsningsarmén är aktiv. Havet, vinden och kylan tar liv. En stark kvinna är berättelsens kärna och varje sida genomsyras av socialisten Laxness förakt för överhet i alla dess former. Därtill förmår Laxness att beskriva manlig uselhet som få andra vid denna tidpunkt. Befriande i den ödesmättade obehagligt svarta berättelsen, är de strimmor av ljus som Laxness humor ger läsupplevelsen.

I min hand vilar nu Frida A Sigurdardottirs ”I en sluten värld.”

På en sida mitt i boken, står meningen: ”Sedan brakade det lös.”

Trevlig läsning.

Håkan Juholt