”Det känns inte som att det är människor vi hjälper”

Kalmar Artikeln publicerades
De boende märker av personalens tidsbrist och stress och många blir oroliga och arga. – En boende brukar säga; ”åh, där kommer det en människa, jag som trodde att jag var alldeles ensam” när hon ser någon i personalen.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT /
De boende märker av personalens tidsbrist och stress och många blir oroliga och arga. – En boende brukar säga; ”åh, där kommer det en människa, jag som trodde att jag var alldeles ensam” när hon ser någon i personalen.

Att behöva ge de äldre lugnande medicin i brist på social tid, att tvingas ge de boende kall mat och att inte hinna ta omsorgstagarna på toaletten i tid, är vardag för undersköterskorna på ett kommunalt demensboende i Kalmar.

Det var när några undersköterskor på ett kommunalt äldreboende i Kalmar läste i tidningen om de privata äldreboendenas fel och brister som de insåg att kommunens boenden inte fungerar bättre.

– Det slog mig att det var precis likadant inom kommunen som på de privata. Det kunde lika gärna varit vårt boende de skrev om, säger en av undersköterskorna.

På en demensavdelning med 8-9 omsorgstagare finns det två personal. Det låter kanske inte så lite, men då de allra flesta boende kräver två personals hjälp samtidigt så innebär det att resten av avdelningen står tom under tiden.

– De senaste åren har personalen börjat utnyttjas till det yttersta. Det går aldrig att planera någonting, så fort det är det minsta lugnt på en avdelning så skickas man över att hjälpa till på en annan, säger en av undersköterskorna.

Behovet av personal är uträknat efter antalet boende på avdelningen, men själva vårdbehovet tas det ingen hänsyn till.

– Mycket handlar ju om vilka det är som bor på avdelningen just nu. Vissa personer kräver ju jättemycket hjälp och av två personal samtidigt, då är det klart att personalen inte räcker till, säger en annan undersköterska.

Personalen uppger att de upplever sitt arbete med de äldre som en löpande-band-princip. Allt ska göras och snabbt ska det gå.

– Det känns inte som att det är människor vi hjälper.

De boende märker av personalens tidsbrist och stress och många blir oroliga och arga.

– En boende brukar säga; ”åh, där kommer det en människa, jag som trodde att jag var alldeles ensam” när hon ser någon i personalen. En annan säger uppgivet; ”de bara springer och springer”.

Inte helt sällan händer det att personalen blir tvungna att ge de boende lugnande medicin på grund av all stress.

– Vi får ge lugnande istället för att sätta oss ner med dem och prata en stund, för det hinner vi inte.

– De boende blir sjukare av all stress och att ingen i personalen har tid för dem.

Vissa boende ska tas ut på 1-2 promenader i veckan enligt beviljat bistånd, men det finns det ingen tid till. Personalen sliter sitt hår och gör mer än vad de egentligen hinner och får betalt för, men ändå räcker tiden inte till för de mest grundläggande behoven.

– Det är inte sällan som vi inte hinner hjälpa de som vill gå på toaletten i tid, vilket resulterar i att de gör ner sig istället och då tar det hela ännu längre tid.

– Det är ofta det inträffar något under matningen så att vi måste gå ifrån, till exempel att någon behöver gå på toaletten eller vad som helst, och när vi sedan kommer tillbaka så är maten kall.

– Och vi matar ofta två stycken i taget, med en sked i varje hand, för annars hinner vi inte.

– Vissa dagar när vi har tomma rum och vi hinner sätta oss ner och prata med de boende, då är det underbart att jobba, säger en av undersköterskorna.
Foto: Janerik Henriksson/TT
– Vissa dagar när vi har tomma rum och vi hinner sätta oss ner och prata med de boende, då är det underbart att jobba, säger en av undersköterskorna.

Personalen har hur många arbetsuppgifter som helst som ska hinnas med: tvätt, städ, personlig omvårdnad och dusch, laga frukost och mellanmål, ringa anhöriga eller andra samtal, följa med på sjukhusbesök, beställa blöjor och liknande saker till förrådet, viss medicinhantering och så all dokumentering som ska göras.

– Ibland får man till och med vara rörmokare.

När en av undersköterskorna började i yrket i mitten av 1990-talet så var det en helt annan situation menar hon.

– Det har blivit mycket sämre de senaste åren. I början kunde man ju sitta ner och prata med de gamla, det hinns inte med längre. Då fanns det till exempel städerskor som skötte städet men nu ska vi städa själva utöver allt annat, bara en sån sak.

Personalen brukar försöka att ta de raster som de har rätt till, även om det inte alltid är möjligt.

– Men det är ofta som man sitter ute på rast och hör folk från avdelningen ropa. Äh, då kan jag likväl gå in och jobba igen.

Minst en gång i månaden har personalen något som kallas för delade turer, vilket innebär att de jobbar första passet på morgonen, är ledig ett par-tre timmar, och jobbar sedan hela kvällen.

Drygt två gånger i månaden skickas personalen till helt andra boenden i kommunen eller till hemtjänsten, och detta meddelas ibland så sent som samma dag.

– Jag har ju sökt till ett boende för att jag vill jobba på ett boende. Då vill jag ju inte vara i hemtjänsten, säger en av undersköterskorna.

– Det är jobbigt att inte veta vart man ska eller vem man ska jobba med.

En annan sak som brister är det faktum att den nya personalen för dagen börjar jobba samtidigt som den andra slutar, vilket innebär att överlämningen antingen måste ske innan den nya personalen börjar jobba eller efter den andres arbetstid.

Det är inte personalen på bilden som intervjuas i artikeln.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Det är inte personalen på bilden som intervjuas i artikeln.

När undersköterskorna kommer hem från jobbet är de helt slut.

– Det känns inte som att man gjort ett bra jobb trots att man har slitit som ett djur.

– Man har alltid en känsla av att man glömt något. Jag ligger ofta och funderar när jag ska sova och går igenom i huvudet om det kan vara något jag glömt eller missat. Ibland får jag gå upp mitt i natten och ringa nattpersonalen och be dem kolla.

– Det händer nog aldrig att det känns helt bra när man lämnar jobbet. Någon gång kanske, när man har haft ett tomt rum, så kan man känna ”åh, om vi bara hade haft det såhär jämt”.

Undersköterskorna vet många kollegor som slutat i yrket på grund av all stress och som börjat plugga eller helt sadlat om.

– Jag själv har hjärtklappning och panikångest. Man ska inte behöva må dåligt när man går till sitt arbete.

Har ni tagit upp problemen med någon högre upp?

– Vi har en förstående chef som tar till sig det vi säger och som vill göra skillnad, men det hjälper ju inte när hen får nobben i nästa instans. Det finns inga pengar säger de.

– Det känns hopplöst, man vet inte vart man ska vända sig. Många säger ”men varför klagar ni inte?” - ja, men till vem då?

– De som lider om vi inte gör vårt jobb är ju de boende, och det är ju det sista vi vill. Det är därför de kan pressa oss på det här viset - för de vet att vi bryr oss och gör allt vi kan.

Hur känner ni själva inför att bli gamla?

– Usch nej jag vill inte bli gammal! Jag vill inte att jag själv eller mina föräldrar ska hamna där.

– Samtidigt kan det inte bli sämre än vad det är idag.

Vad vill ni ska göras för att förbättra för personal och boende?

– Mer personal, det är lösningen - allt annat kommer automatiskt.

– Allt det här med önskemat, inredning och liknande - det har liksom ingen betydelse om det inte finns någon personal.

– Skit i allt kringtjafs som byggen och olika projekt hit och dit. Lägg pengarna på personal istället.