"Det var ett minne för livet – det var eufori"

Borlänge/Kalmar Artikeln publicerades

”Det var väldigt roligt, jag fick uppleva mer än vad trodde var möjligt som liten pojk.”

Mikael Eklund tillsammans med Lennart Johanssons pokal efter SM-guldet på Örjans vall.
Foto: JONAS EKSTR÷MER / SCANPIX
Mikael Eklund tillsammans med Lennart Johanssons pokal efter SM-guldet på Örjans vall.

Det är tio år sedan SM-guldet på Örjans Vall. Mikael Eklund var en de mest uppskattade spelarna i Kalmar FF vid den tiden. Själv verkade han inte förstå varför supportrarna uppskattade honom så mycket, ”Det är spelare som Totti man ska tycka om ju”, sa den hårdföre försvararen. Men det är inte svårt att tycka om Mikael Eklund. På planen gav han precis allt, det var aldrig ens 99 procent i närkamperna. Det var hjärta, slit och vilja. Utanför planen är han en av de trevligaste personerna jag träffat under mina 13 år som sportjournalist. Att få tag på honom för den här intervjun var inte svårt och bemötande lika trevligt som alltid. Det blev en dryg timme långt telefonsamtal.

Vad gör du för tiden?

– Jag är fotbollslärare på dagtid då jag tränar gymnasie- och högstadieelever, både killar och tjejer. Sedan är jag tränare för Brages U17-lag.

– Jag har haft ett riktigt jobb. Jag jobbade på en fabrik som göra hudvårdsprodukter i 1,5 år. Det var ingen höjdare. Jag trivs mycket bättre nu när jag får jobba med fotbollen.

 

Säsongen 2008 började precis som vanligt i spanska La Manga.
Foto: Ulrika Bergström
Säsongen 2008 började precis som vanligt i spanska La Manga.

När avslutade du karriären?

– Jag hade min sista säsong som professionell fotbollsspelare 2012. Jag hade då kört rehab i två år och höll väl inte samma klass som under KFF-tiden. Jag fick ett erbjudande om ett kontrakt med ett annat lag på Island till säsongen 2013. Men jag ville inte riskera knät mer, jag ville inte utsätta mitt knä för det och riskera men längre fram i livet.

 

Du var bara 31 år då, ingen ålder för en fotbollsspelare då egentligen?

– Nej, när jag kom till Kalmar 2003 var det många som var äldre än så. Tanken var ju egentligen spela på så hög nivå som möjligt under så många år som möjligt. Men jag hade redan gått igenom tre operationer och ville inte göra en till. Jag var nöjd med den tiden jag fick spela på en hög nivå. Det kändes rätt att sluta då.

 

”Tanken var ju egentligen spela på så hög nivå som möjligt under så många år som möjligt. Men jag hade redan gått igenom tre operationer och ville inte göra en till.”
Omgång 2 hemma mot Ljungskile. Mikael Eklund firar med bröderna Elm och Patrik Ingelsten efter Rasmus Elm gjort 2–0. Matchen slutade 3–1 till Kalmar.
Foto: Paul Madej / SCANPIX
Omgång 2 hemma mot Ljungskile. Mikael Eklund firar med bröderna Elm och Patrik Ingelsten efter Rasmus Elm gjort 2–0. Matchen slutade 3–1 till Kalmar.

Hur är det med knät i dag?

– Det går bra, peppar peppar. Det är klart att det gör sig påmint i vissa situationer, det gäller bara att vara aktsam. Men det är inget som påverkar mig nämnvärt.

 

Nu är du tränare, har det gjort att du fått mer förståelse för tränare du haft under karriären?

– Faktiskt var det så att redan 2009 när jag åkte på min andra korsbandsskada tyckte Nanne Bergstrand och Kjell Nyberg att jag skulle gå över i tränarrollen. Men jag ville spela mer.

– Men att bli tränare har alltid funnits med där i bakhuvudet. Ända sedan juniortiden i Brage där jag hade en tränare som verkligen fick fart på min karriär. Jag gick lite kurser under slutet av min karriär och nu är det femte eller sjätte året som jag är tränare. Jag har haft både juniorer och seniorer och både killar och tjejer. Jag har alltid samma filosofi, det är bara pedagogiken som skiljer sig.

– Jag trivs förträffligt med att vara tränare, jag tycker det är väldigt roligt.

 

Mikael Eklund och Patrik Rosnegren jagar efter Helsingborgs  Razak Omotoyossi i 4–2-segern hemma på Fredriksskans.
Foto: Ulrika Bergström
Mikael Eklund och Patrik Rosnegren jagar efter Helsingborgs Razak Omotoyossi i 4–2-segern hemma på Fredriksskans.

Är tränaryrket något du kommer satsa på, som att bli huvudtränare i en elitklubb?

– Det hänger inte bara på en själv. Som spelare händer det aldrig att ett kontrakt bryts. Även om jag var med om det på Island, där var ett par skottar som var för dåliga. Där bröt man kontraktet och skickade hem dem. Men som tränare på elitnivå är allt väldigt resultatstyrt. Just nu trivs jag väldigt bra med att vara tränare i en elitförening, Brage spelar ändå i superettan.

– Sedan vill man alltid uppåt, men nu är det fullt fokus på U17.

”Det var laget som var i fokus, vi tog nya kliv varje säsong och och gick från superettan till att vinna SM-guld med samma kärna.”

Är det någon tränare under din karriär som påverkat dig extra mycket?

– Jag hade väldigt bra tränare i Kalmar, inte bara Nanne utan även de assisterande som Giles (Stille), Albert (Bunjaki), Kent Bohman och sedan Giles igen. Det var laget som var i fokus, vi tog nya kliv varje säsong och och gick från superettan till att vinna SM-guld med samma kärna. Den utvecklingen var mycket tack vare ledarna. De kunde verkligen påverka en grupp så att den blev bättre för varje år.

– Jag hade Rikard Norling som tränare under en kort tid och han sa en gång ”jag förstår varför Kalmar FF vann SM-guld om alla spelare är som dig”. Vi var väldigt lyhörda och satte laget före allt annat. Det var den miljön som gjorde att jag blev ännu mer intresserad av att bli tränare.

 

Så kommer vi till år 2008. Vad minns du spontant från den säsongen?

– Att vi vann matcher. Vi vann på försäsongen, vi vann på våren, vi vann på sommaren och vi vann på hösten. Vi hade tagit ett nytt kliv för varje år. Vi hade vunnit cupen och var väldigt nära guld 2007. Vi visste att vi kunde göra det bra en hel säsong och 2008 hittade vi verkligen stabiliteten. Vi vann på så många olika sätt vilket gjorde det mycket svårt att försvara sig mot oss.

 

Ni var ändå storfavorit att vinna guldet, var det något som påverkade er spelare?

– Personligen så är det först så här i efterhand som man tagit klivet ur bubblan och läst mer media. Där och då upplevde man det inte så, jag tror inte någon i spelartruppen tänkte på det. Det var i alla fall inget vi pratade öppet om. Sedan höll Nanne noga koll på oss och såg till att vi hade båda fötterna på jorden. Det hade nog kunnat stjälpa oss mer hjälpa om vi börjat tänka i de banorna.

 

David Elm och Mikael Eklund firar Elms mål i 5–1-segern borta mot Gefle.
Foto: Pernilla Wahlman / SCANPIX
David Elm och Mikael Eklund firar Elms mål i 5–1-segern borta mot Gefle.

Vad betydde den resan ni gjorde innan, från superettan till ett topplag i allsvenskan på tre år?

– Det var ju spelare med 2008 som varit med sedan Kalmar FF spelade i division 2. Många spelare i laget hade varit med om dåliga trender och vet om att allt som krävs för att ta sig ur det är hårt jobb, som sensommaren 2007 när vi förlorade två raka matcher med 0–5. Vi hade förlorat stort mot topplagen, men även vunnit stort. Vi hade varit med om allt och visste att om vi bara gör det vi ska är vi riktigt bra.

”2008 kunde vi kanske bli lite för offensiva, men vi hade kvar den defensiva stabiliteten.”

Allt gick ändå väldigt snabbt, från ”tråkiga Kalmar” till ett lag med ett eget spel som räckte hela vägen till guldet.

– Vi hade den defensiva stabiliteten, det skulle vara svårt att göra mål på oss. Det var ett uppvaknande 2006 när vi mötte Twente i Europa League. Vi hade 2–1 totalt när det återstod 30 minuter. Under den sista halvtimmen fick vi inte ens låna bollen. De gjorde två mål och vi åkte ut. Vi insåg att vi måste ha ett eget spel.

– 2008 kunde vi kanske bli lite för offensiva, men vi hade kvar den defensiva stabiliteten. Sedan var det många som tog stora kliv den säsongen. Vi hade brassarna, Rasmus, Viktor och Ingelsten som alla tog jättekliv. Samtidigt hade alla tydliga roller, även om vi var offensivt lagda så gjorde alla grundjobbet i defensiven. Vilket gjorde det enkelt för Petter Wastå där bak, inget ont om Petter, men det var ofta ganska enkla avslut.

Malmös Jonathan Johansson får rött kort direkt efter att ha sparkat på Petter Wastå i slutminuterna i Kalmars 3–2-seger. Eklund ser inte helt onöjd ut med domare Stefan Johanessons beslut.
Foto: Paul Madej / SCANPIX
Malmös Jonathan Johansson får rött kort direkt efter att ha sparkat på Petter Wastå i slutminuterna i Kalmars 3–2-seger. Eklund ser inte helt onöjd ut med domare Stefan Johanessons beslut.

Du själv var ganska given under första halvan av säsongen, sedan blev det mindre speltid. Hur var det?

– Vi hade en match under sommaren mot Gent i Europaspelet. Mot slutet av första halvlek var det en av deras spelare som landade, eller mer stämplade mig på det opererade knät där jag hade en skruv. Stämplingen gick rakt in i skelettet, det blev faktiskt en blödning på skelettet. Benet värkte som tusan. Jag blev ordinerad total vila till att jag kunde röra benet som vanligt igen, annars blev jag tvingade till en operation.

– Jag var borta en hel månad och när jag kom tillbaka ändrade inte Nanne på något. Det får man bara acceptera. Så för mig slutade säsongen egentligen med den där smällen i Belgien. Det blev bara något enstaka inhopp efter det.

 

Mikael Eklund är först fram att gratulera Rasmus Elm sedan han gjort mål på AIK. En match som spelades i ösregn på Fredriksskans.
Foto: Ulrika Bergström
Mikael Eklund är först fram att gratulera Rasmus Elm sedan han gjort mål på AIK. En match som spelades i ösregn på Fredriksskans.

Finns det någon speciell match eller situation som du minns extra mycket från säsongen?

– Gefle borta på våren. Vi hade det motigt i början. Sedan gjorde Cesar en fantastisk individuell prestation och gjorde ett snyggt mål. Det stärkte verkligen laget. Sedan kan man inte komma ifrån Hammarbymatchen där vi gör segermålet på tilläggstid.

Kalmar FF kunde bli mästare i kostym om Elfsborg förlorat i näst sista omgången. Laget såg Elfsborg mot Halmstad den 3 november på Harrys. Elfsborg vann dock med 3–0, därav lite bistra miner från Mikael Eklund, Lasse Johansson och Petter Wastå.
Foto: Karl Nilsson
Kalmar FF kunde bli mästare i kostym om Elfsborg förlorat i näst sista omgången. Laget såg Elfsborg mot Halmstad den 3 november på Harrys. Elfsborg vann dock med 3–0, därav lite bistra miner från Mikael Eklund, Lasse Johansson och Petter Wastå.

Vad minns du från den 9 november 2008?

– Som vanligt bodde jag med Zlatan Azinovic. Vi vaknade och gjorde våra normala rutiner, men det kändes att det var lite speciellt. När vi åkte till Örjans Vall såg vi alla bussarna från Kalmar och det fylldes på hela tiden med fler och fler bussar. Vi hade haft mycket bra uppslutning från supportrarna under hela säsongen, men det här var något extra. Det var HBK som hade hemmaplan, men i alla fall 75 procent av publiken måste varit Kalmarfolk.

– Vi började väl inte så bra i matchen, och Viktor gick ut skadad tidigt. Men vi tog ledningen innan de vände och ledde med 2–1. Men när Patrik Ingelsten gör 2–2 känns allt klart.

 

Självklart ska Lennart Johanssons pokal ha en puss.
Foto: JONAS EKSTR÷MER / SCANPIX,JONAS EKSTR÷MER / SCANPIX
Självklart ska Lennart Johanssons pokal ha en puss.

Hur var känslorna efter slutsignalen?

– Det var otroligt roligt att få uppleva. Efter slutsignalen så rusade bara alla in på planen, jag blev av med allt, tröja, skor, benskydd, strumpor, till och guldtröjan. Det var glädje och kaos. Vi var svenska mästare och att få uppleva det var helt fantastiskt.

– Det var Lantz (Joachim) som satte ord på det, han sa: ”Det här är lagets guld, hela truppens, hela föreningens”. Och så var det verkligen.

”Efter slutsignalen så rusade bara all in på planen, jag blev av med allt, tröja, skor, benskydd, strumpor, till och guldtröjan. Det var glädje och kaos.”

Det blev en väldigt speciell hemfärd också?

– Ja, det stod folk längs vägen, i Växjö tände de bengaler. Ju närmre Kalmar vi kom desto mer folk stod det längs vägen. När vi kom till Kalmar mötte brandkåren upp och eskorterade oss till Stortorget.

Måndagens firande på Stortorget tillsammans med klubbchef Svante Samuelsson, Marcus Lindberg och Tobias Carlsson.
Foto: Ulrika Bergström
Måndagens firande på Stortorget tillsammans med klubbchef Svante Samuelsson, Marcus Lindberg och Tobias Carlsson.

Det finns inga officiella siffror, men det snackades om över 10 000 personer på Stortorget den där söndagskvällen. Hur upplevde du det?

– Alltså, det var folk överallt, det var som ett lätt oorganiserat kaos. Det kändes som man var i Sydeuropa någonstans. Att få gå upp på scenen där var magiskt.

 

Där började festen på riktigt. Den pågick sedan över en vecka. Redan på måndagen var det dags att gå upp på scenen på Stortorget igen.

– Det var egentligen ännu mäktigare. Jag minns att det var fullt på torget och folk stod in på sidogatorna. Vi hade känt ett otroligt stöd hela säsongen, till och med borta mot Sundsvall var det mycket folk på plats och stöttade oss. Man kände sig oerhört tacksam för allt stöd.

Spelarna firade under måndagskvällen med en middag på slottet.
Foto: Ulrika Bergström
Spelarna firade under måndagskvällen med en middag på slottet.

– På kvällen var vi på slottet och åt middag. Tisdag och onsdag hade vi fest med laget. Vi tränade faktiskt den veckan också, men jag vet inte hur kvalitén var på de träningarna, säger Eklund med ett skratt.

– Sedan avslutades allt med Fotbollsgalan i Stockholm veckan efter. Och sedan var vi inne i säsongen 2009.

– Själv njöt jag av framgångarna och SM-guldet en bra bit in i december.

”Jag trivdes väldigt bra i Kalmar, både med laget och med staden och supportrarna. Jag är i Kalmar allt för sällan nu för tiden.”

Finns det någon anekdot eller något som inte kommit ut medierna som du kan berätta om?

– Ja.... (Mikael Eklund tänker en stund)

– Det skulle väl vara inför IFK Göteborg. Jag hade egentligen en bristning i baksidan av låret. Men Kjell Svensson (sjukgymnast) tejpade på ett sätt som gjorde att det inte gjorde så ont. Nanne sa att jag skulle spela, men jag fick absolut inte säga något till pressen. Efter sista träningen var jag med i lokal-tv eller vad det var och fick frågan om jag skulle spela. Nej, absolut inte, sa jag. Så där stod jag och ljög rakt ut i tv.

– Men Nannes ord är lag. Kjell tejpade och jag spelade.

Mikael Eklund spelade mot IFK Göteborg, något som Nanne Bergstrand ville att han skulle mörka för media.
Foto: ERIK ABEL / SCANPIX
Mikael Eklund spelade mot IFK Göteborg, något som Nanne Bergstrand ville att han skulle mörka för media.

Hur vill du sammanfatta 2008?

– Det var ett minne för livet. Det var eufori.

 

Hur upplevde du åren i Kalmar FF?

– Det var mina bästa år i karriären. Jag trivdes väldigt bra i Kalmar, både med laget och med staden och supportrarna. Jag är i Kalmar allt för sällan nu för tiden, men varje gång jag är där kommer det alltid fram någon som vill prata. Det uppskattar jag verkligen. Jag är mer än nöjd med min tid i Kalmar.

Mikael Eklund firar sitt mål mot Assyriska 2003 genom att ge sig på hörnflaggan.
Foto: Karl Nilsson
Mikael Eklund firar sitt mål mot Assyriska 2003 genom att ge sig på hörnflaggan.

Var har du guldmedaljen?

– Den ligger under sängen med andra medaljer man vunnit under karriären. Just nu är barnen så små och klänger överallt. Men när de växer upp ska den få en bättre plats.