Dimflickan på Ängöleden

Krönika ,
Tomas Löwemo är reporter på Östra Småland/Nyheterna.
Foto: Ulrika Bergström
Tomas Löwemo är reporter på Östra Småland/Nyheterna.

Jag är helt säker på att jag och sonen är ensamma på gång- och cykelvägen när hon plötsligt materialiserar sig ur dimmorna. Hon är en flicka i 10-årsåldern som sakta rullar fram på sin cykel precis framför oss. Hon har ljust hår, för stor hjälm och något oroligt och ömtåligt i blicken. ”Har det ringt in ännu?”, frågar hon mig. ”Nej, inte än”, svarar jag, utan att veta vem hon är, vart hon ska eller varför hon tror att jag vet mer än henne.

Varje morgon är ett helvete i miniformat och det kvittar hur väl man förbereder sig. Varje kväll lägger jag barnens kläder i varsin hög i hallen, sorterade i rätt ordning för effektiv påklädnad. Barnvagnen står likt en brandbil med fronten mot ytterdörren, färdigpackad med allt som ska med.

Men säg den plan som överlever första kontakten med fienden. Först måste jag väcka två morgontrötta barn, varav en ljusskygg 7-åring som tycks genomgå en exorcism varje morgon. De vrålar och klagar båda två och väl väckta måste de ges tid för att acceptera vakenheten. Under tiden förbereder jag frukost, men inte för mycket för rostmackorna måste vara helt nyrostade och yoghurten iskall för att godtas av 7-åringen. 2-åringen äter hos dagmamman och behöver ingen frukost, men kan när som helst kräva en macka ändå.

Med mat i magen ska dottern förmås byta om, borsta håret och borsta tänderna. Vilket inte sällan kräver raska steg uppför konfliktstegen tills direkta hot om Youtubeförbud ekar uppför trappan. Att klä på sonen är enklare, fast att ta på honom ytterkläderna är som att fånga en tappad kniv i luften. Ibland går det bra, ibland gör det ont och slutar med våldsamt motstånd, polisgrepp och illvrål. Vissa dagar levererar han en twist värdig M Night Shyamalan när han plötsligt, iförd overallen, gör sig i behov av ett akut blöjbyte.

Väl utomhus väntar en ilmarsch mot busshållplatsen, ackompanjerad av klagomål från 7-åringen om onda fötter på grund av skor som är för små och för stora på samma gång. Det är 200 meter till bussen och vi har tre busstider att sikta på. En som gör att vi är i god tid, en i lagom tid och en där dottern kommer i tid men sonen blir försenad. Vi springer ofta för att hinna med den sista. Väl på bussen har vi oftast 15 minuters andningspaus. Men ibland blir det nya vredesutbrott i stället, som när jag dumt frågade dottern om hon ville trycka på stoppknappen, vilket ju sonen då också ville men som inte hanns med och som gjorde att han skrek hela vägen från busshållplatsen och de 700 metrarna till dotterns skola. Vid skolan får dottern väskan, en kram och en puss som brukar landa på mössan då hon plötsligt blivit för gammal för pussar.

Med första etappen avklarad tar jag och sonen itu med 1 600-meterspromenaden från skolan till dagmamman. Det är här jag försöker marschera ikapp några minuter, och det är här vi ibland möter henne. Flickan på cykeln som jag inte kan minnas att jag sett någon annanstans.

”Okej”, svarar hon när jag försäkrar henne om att det inte ringt in ännu. Mitt svar är tydligen exakt vad hon hoppats på och hennes vilsna uppsyn ersätts av ett tappert leende. Oron i blicken byts mot ett barns fasta beslutsamhet när hon trampar vidare med ny kraft. Jag ler även jag och finner styrka i hennes envisa tapperhet. Med ny kraft i stegen lämnar vi Ängöleden bakom oss och vid dagmamman bär jag upp sonen för trapporna, drar av honom kläderna och mumlar fram ännu en ursäkt om ännu en försenad lämning. Jag tar matlådan ur vagnen och skyndar över Stortorget innan jag kraschlandar i kontorsstolen på jobb. Kollegorna hälsar glatt, omedvetna om kraftprovet som precis ägt rum.

Jag tar två djupa andetag, greppar gårdagens kaffekopp och beger mig mot kaffemaskinen. En arbetsdag stundar och ännu är det långt till våren. Men jag har kraft i stegen, styrkan från ett tappert litet leende lever sig kvar. Ännu har det inte ringt in.