En krönika över min kompetensnivå

Krönika Artikeln publicerades

Ibland tänker jag på lagar och regler. Och då menar jag inte bara sådant som att det är förbjudet att cykla mot rött ljus, något som varken övre medelålders damer eller yngre män verkar medvetna om, eller att det i kommunens parker råder koppeltvång även för lilla snälla Fiffi som självklart aldrig har skadat någon – men någon gång ska ju vara den första.

Nej, jag tänker på de lagar som förekommer på arbetsplatser och som är så vanligt förekommande att de har fått namn efter de personer som formulerat dem.

Prices lag (Derek J. de Solla Price) lyder: “Roten ur antalet personer på en arbetsplats gör hälften av allt arbete”.

Det betyder att på ett företag med 10 anställda gör ungefär 3 personer 50 procent av arbetet. Resterande 7 står för den andra hälften. Det innebär att ett företag med 100 anställda har 10 personer som står för hälften av arbetet. Övriga 90 procent utför övriga 50 procent.

Så när ett företag expanderar så växer kompetensen linjärt, men inkompetensen exponentiellt. Prices lag gäller särskilt för kreativa verksamheter, och innebär att om ett fåtal personer slutar får det stora konsekvenser för resten av företaget.

Peters princip (Laurence J. Peter) går ut på att varje anställd som gör karriär genom befordran hamnar till slut i nivå med sin egen inkompetens. En lag vars verklighet de flesta nog stött på.

Logiken bakom bygger på att en kompetent medarbetare som flyttas uppåt i hierarkin kommer att hamna på en position som hen egentligen inte klarar av, och blir sedan kvar där eftersom det inte finns några skäl för ytterligare befordran.

”En arbetsuppgift tar den tid som utföraren får till sitt förfogande”

I förlängningen innebär Peters princip att varje position inom en given hierarki kommer att tillsättas av anställda som inte är tillräckligt kompetenta att utföra sina arbetsuppgifter. En ganska starkt bidragande orsak till att företag stagnerar.

En variant, Dilberts princip (namngiven efter seriefiguren Dilbert), handlar om att inkompetenta medarbetare blir befordrade för att hållas borta från den dagliga verksamheten.

Parkinsons lag (Cyril Northcote Parkinson) slår fast att en arbetsuppgift tar den tid som utföraren får till sitt förfogande. Från början handlade lagen om tillväxten inom en byråkrati men har kommit att omfatta många andra verksamheter.

En variant formuleras: “Om du väntar till sista minuten tar det bara en minut att göra”. Ett välkänt fenomen, särskilt för den som jobbar mot deadline.

Goodharts lag (Charles Goodhart) menar att när ett mått blir ett mål kommer det att sluta vara värt att mäta. En lag som utgår ifrån människors förmåga att hitta genvägar i nästan varje situation.

Om företag som kör försäljning över telefon bestämmer sig för att antalet telefonsamtal är målet, då kommer de anställda att hålla samtalen så korta som möjligt, och i princip slänga på luren utan att säga adjö.

”Plötsligt har vänliga 80-åringar råkat tacka ja till att börja pensionsspara.”

Eller om en fabrik mäter antalet tillverkade spik, då blir resultatet många, många väldigt små spikar. Och byter arbetsgivaren mål till att mäta vikten kommer någon snart på idén att tillverka väldigt, väldigt stora spikar.

Eller i fallet med telefonförsäljaren kanske målet blir antalet avslutade affärer, och plötsligt har vänliga 80-åringar råkat tacka ja till att börja pensionsspara.

Och till sist, efter att ha ägnat alltför lång tid sökandes efter lagar som förklarar beteenden på arbetsplatsen och istället hamnat på wikipediasidor om brittiska överhuset, kvantfysik och Freda Du Faur (första kvinna att bestiga Nya Zeelands högsta berg) passar det bra att avsluta med Hofstadters lag (Douglas Hofstadter): Saker tar alltid längre tid än beräknat, även när du räknar in Hofstadters lag.