En utställning om hur vi ser på tjejer

Kalmar Artikeln publicerades
Julia Peirone är född 1973 i Argentina men är uppväxt i Lund. Hon bor numera i Stockholm sedan några år tillbaka men besöker Kalmar i och med sin utställning på Konstmuseet.
Foto: Lindah Tisjö
Julia Peirone är född 1973 i Argentina men är uppväxt i Lund. Hon bor numera i Stockholm sedan några år tillbaka men besöker Kalmar i och med sin utställning på Konstmuseet.

På onsdag startar utställningen ”Girls, girls, girls” av konstnären Julia Peirone på Kalmar konstmuseum. Det är en fotoutställning som ställer frågor kring vad en fotografisk bild kan vara och vad den kan göra och framförallt hur verkligheten existerar genom bilden och hur vi möter oss själva i den.

– Det är en utställning som visar nästan 20 års arbete och konstnärskap. Den behandlar frågor kring identitet, skam och sexualitet. Men också blicken, hur vi tittar på bilder, säger Julia Peirone.

När man tittar på bilderna i utställningen så får man intrycket av att bilderna är tagna innan tjejerna hunnit bli medvetna om kameran. Bilderna är liksom inte tillrättalagda utan har fångat tjejen ”mitt i”. Någon av tjejerna tuggar tuggummi med öppen mun, en annan rättar till kläderna och en tredje blinkar.

– Jag är oftast intresserad av det här mellanrummet. Bilden som inte är det som egentligen var meningen, säger Julia Peirone.

– Tjejerna på bilderna är både sårbara men också jävligt starka, säger Julia Peirone.
Foto: Pressbild
– Tjejerna på bilderna är både sårbara men också jävligt starka, säger Julia Peirone.

– Jag iscensätter aldrig en bild, hur den ska se ut, men jag iscensätter kanske en händelse. En tjej som ska falla i högklackat till exempel, säger hon.

Så tjejerna är medvetna om att de kanske inte kommer vara sitt allra mest smickrande jag?

– Ja, jag brukar till och med lite skämtsamt säga att jag kommer välja de fula bilderna, inte de fina. Men jag berättar också varför och min tanke bakom det, och det brukar de tycka är väldigt kul. Det är något befriande med att inte bara visa det fina, säger Julia Peirone.

– Har man en sådan här bild som bara hamnar i ett Facebookalbum så känns det kanske jättejobbigt. Men när den hamnar på ett museum, i glas och ram tillsammans med andra likadana bilder så är det en helt annan sak.

– Den här bilden känner jag mest igen mig i. Jag kan känna igen mig i hennes fumlighet. Felen blottas, trosan går upp och skär in, säger Julia Peirone.
Foto: Pressbild
– Den här bilden känner jag mest igen mig i. Jag kan känna igen mig i hennes fumlighet. Felen blottas, trosan går upp och skär in, säger Julia Peirone.

De första bilderna i utställningen togs redan för 20 år sedan när Julia gick på fotohögskolan i Göteborg.

– De är några av mina första verk och de är väldigt relevanta i den här utställningen.

Utställningen har precis visats på Göteborgs konstmuseum och är Julias första separata museiutställning. Huvudmediet är fotografi, men även film, ljud och skulpturer finns med bland hennes alster.

– Jag ser mig som en konstnär, där fotografiet är det mediet som jag berättar bäst med. Det känns naturligt att berätta med bild, sen finns det vissa idéer som gör sig bättre som film.

En av filmerna på utställningen är filmad under en av hennes fotosessioner.

– Det är intressant i sig för det blir en filmning av den riktiga fotosessionen, man kommer in i händelsen och i studion när det händer.

En annan film visar en ung kvinna i halvbild och till filmen hörs en inspelad röst som rabblar upp en massa positiva egenskaper; ”Jag är ordningsam. Jag är alltid glad. Jag gillar att ha många bollar i luften. Jag är positiv” och så vidare.

– När jag castar tjejer till mina fotoprojekt så får jag ofta svar med bilder och någon slags CV-brev där de bland annat presenterar sig som flexibla, anpassningsbara och punktliga. Och då samlade jag alla positiva egenskaper som de här tjejerna skrivit och lät en röst rada upp dem. Varför jag valde att använda mig av endast ett ansikte till alla egenskaper är för att leka lite med idén om den här perfekta tjejen som inte finns, som är och kan allt.

Utöver bilder, filmer och skulpturer av tjejer och kvinnor har hon också några tavlor med fotografier på hårband. Hårband i olika färger som alla har kvar rester av det hår som fastnat i dem. Bilderna är fotade som om de skulle kunna vara någon form av kriminaltekniskt bevis. Skarpa, klara motiv mot en helvit yta.

– Det är som en slags porträttserie av tjejer, utan att använda deras ansikte. Håret är ju hos kvinnan något som helst ska vara tjock, långt, vackert och förföriskt, det är något sexuellt laddat. Men så fort det hamnar utanför kroppen så blir det något dött, snuskigt och fult.

Titlarna på bilderna är väldigt viktiga för Julia och hon har hämtat många av dem från smink, cocktails eller diamanter, som cockie, honey, cherry eller golden sunset och black velvet.

– De har en ton som ofta passar med mina bilder. Det här lite söta, fruktiga, glättiga.

Är du nervös inför öppningen av föreställningen på torsdag?

– Nej, jag har varit så inne i det rent praktiska tänket så jag har inte hunnit bli nervös. Men det kommer säkert.