EU: Skitjobbigt och tråkigt sedan 1994

Kalmar/Bryssel Artikeln publicerades
Entrén till EU-parlamentet i Bryssel. Här har de 751 parlamentarikerna och ett antal tusen tjänstemän sina kontor.
Foto: Tomas Löwemo
Entrén till EU-parlamentet i Bryssel. Här har de 751 parlamentarikerna och ett antal tusen tjänstemän sina kontor.

När EU-parlamentarikern Anna Hedh använder ordet ”jämställdhet” i en debatt i EU-parlamentet reser sig alltid ett antal manliga parlamentariker upp, beter sig som om de glömt ett viktigt möte, och lämnar rummet. Jämställdhet är jobbigt och tråkigt att diskutera, tycker de. Ungefär som EU är i Sverige.

Mötesrummet är fönsterlöst, otroligt varmt och har sedan länge tömts på syre. Men om någon av journalisterna runt bordet börjat segna till så kvicknar de nu till och återfår skärpan i blicken.

En skarp tillrättavisning har den effekten på människor.

Fokus för uppmärksamheten och källan till energin som plötsligt fyllt rummet är Anna Hedh, som med tydliga handrörelser och argument förklarar sin frustration över att Sveriges journalister inte gjort sitt jobb.

– Sverige är ett av länderna som är skitdåliga på att informera sina medborgare om EU, säger Anna Hedh som spårar det svenska ointresset av EU till en historisk dag för 24 år sedan.

Ännu efter 24 års medlemskap vet svenskarna försvinnande lite om EU, trots att de flesta av våra lagar numera utformas i Bryssel.
Foto: Tomas Löwemo
Ännu efter 24 års medlemskap vet svenskarna försvinnande lite om EU, trots att de flesta av våra lagar numera utformas i Bryssel.

Dagen, den 13 november 1994, var det folkomröstning i Sverige om ett svenskt EU-medlemskap. En fråga med så avgörande betydelse för landet att riksdagen inte ville fatta ett beslut utan att först ha legitimerat det genom att höra folkets vilja. Ungefär som Storbritanniens parlament resonerade inför Brexit-omröstningen 2016.

Men i likhet med Brexit-omröstningen uteblev den självklara segern när ja-sidan vann med bara några få procents marginal. 52,3 procent av svenskarna röstade för EU.

Sverige gick med i EU, men splittringen mellan ja-sidan och nej-sidan bestod och fortsatte att dela landet. Ungefär på samma sätt som Brexit fortsätter att dela Storbritanniens befolkning i dag.

– EU-inträdet skapade en stor splittring i Sverige, även inom de olika partierna, säger Anna Hedh.

– Intern splittring vill partierna undvika till varje pris och det gjorde att EU sopades under mattan och inte var något man velat prata om. Sedan gick det några år och stämningen blev lite bättre. Men då kom EMU-omröstningen 2003, och då blev det jobbigt inom partierna igen.

Anna Hedh vet bättre än de flesta hur intensiv denna oviljan till att ta i EU-frågor varit och är. Året efter EMU-omröstningen valdes hon in till EU-parlamentet och är i dag den av Sveriges parlamentariker som arbetat längst tid i Bryssel.

Men ännu i dag, 14 år senare, är EU ett ämne som får svenska politiker, med få undantag, att vända dövörat till. Så är det på riksdagsnivå, så är det på kommunal nivå.

– Flera kommunalråd i Kalmar län är utmärkta politiker, men även de har jättesvårt för EU-frågor. Jag får dra och slita i dem för att de ska förstå att EU inte är svårare än något annat.

Politikernas ovilja till att prata om, och väcka opinion kring, EU-frågor har resulterat i att det skrivs betydligt mindre om EU i svenska tidningar än om riksdagen. Detta trots att 60-70 procent av alla lagar som passerar riksdagen numera kommer från Bryssel.

Anna Hedh är frustrerad. Men det innebär inte att hon vill att fler i Sverige ska älska EU, för det gör hon inte själv. Tvärtom blev hon invald i parlamentet i egenskap av valet 2004:s största EU-kritiker. En kritik som bara förstärkts under åren i Bryssel.

– EU:s största problem är att man tar mycket stor hänsyn till marknaden. Och marknaden är viktig, det är så vi tjänar våra pengar. Men det tas mycket mindre hänsyn till invånarna.

– Mitt kall är att sätta människan framför marknaden, det tycker jag inte att vi gör i dag.

Och det är här det går att hitta den egentliga kärnan till Hedhs frustration över det svenska ointresset. För det är en sak att som EU-förespråkare inte ha full koll på vad som händer i Bryssel och makten som flyttats dit. Men som EU-skeptiker bör man absolut ha koll på vad som händer i de mattgrå korridorerna i unionens absoluta maktcentrum.

Men de svenska politikerna bär inte ensamma skulden för svenskarnas EU-okunskap. Ytterst få svenska journalister bedriver en initierad EU-bevakning och under åren i Bryssel har Hedh fått kämpa mot ett närmast kompakt motstånd från den svenska journalistkåren.

– Vi får ringa och tjata på journalisterna om att bevaka EU. Och trots att EU är mer öppet än riksdagen med bland annat webbsända utskottsmöten, så är det ett enormt motstånd.

– Resultatet har blivit att Sveriges invånare vet väldigt lite om EU och att det upplevs som att EU-lagstiftningarna bara dyker upp. Men det går att påverka! På många sätt har EU-parlamentarikerna mycket större inflytande än riksdagsledamöterna. Särskilt om man utses till rapportör.

Bilder från EU-parlamentet i Bryssel.

Rapportör är den parlamentariker som utses till att skriva en rapport om ett nytt EU-lagförslag till sitt parlamentsutskott. Alla EU-lagar förhandlas i flera led och alla förändringsförslag beslutas av majoriteten i det aktuella utskottet, men rapportören är den parlamentariker som har enskilt störst möjlighet att påverka lagtexten. En makt som inte ska underskattas när det rör lagstiftning som påverkar cirka 500 miljoner människors vardag.

– Det är inte vanligt att svenskar blir rapportörer men 2008 blev jag utsedd till rapportör för EU:s leksakssäkerhetslagstiftning. Fast hemma brydde sig ingen.

”EU:s leksakssäkerhetslagstiftning” låter knastertorrt, men påverkar alla svenskar med små barn. Ett konkret exempel på lagens inflytande är att kapslarna i Kinderäggen numera är större än de var tidigare. Detta för att undvika att barn ska få kapseln i halsen och kvävas, något som orsakat flera dödsfall i bland annat Storbritannien och Tyskland.

I Sverige var intresset svalt för Hedhs kamp för att förhindra framtida Kinderäggsdödsfall. Men i Bryssel brydde sig desto fler, vilket gjorde att Hedh kastades in i den politiska hetluften.

– När jag förde fram förslaget om större kapslar så gick alla italienare i parlamentet, oavsett partigrupp, ihop och började motarbeta mig. Det var även en mängd lobbyister som var på mig och jag fick erbjudanden om att ta mutor.

Men det är inte lätt att få stopp på en arg Anna Hedh. Och leksaksindustrins motstånd mot de strängare säkerhetsbestämmelserna gjorde henne riktigt förbannad.

– Italien bråkade väldigt, det är där företaget som gör Kinderäggen finns. Men efter ett halvår så var lagstiftningen på plats, konstaterar Hedh nöjt.

Kapselstorleken i Kinderäggen är en liten detalj i den massiva apparat som är Europeiska Unionen. Men det är ett exempel på varför Hedh och de andra parlamentarikerna vill se fler EU-engagerade svenska politiker, fler EU-engagerade svenska journalister och framförallt: Fler EU-medvetna svenska medborgare. Av den anledningen avsätter EU pengar varje år för att anordna studieresor för journalister från unionens alla hörn, däribland Kalmar och Östra Småland.

Målet är en ökad medvetenhet bland invånarna om EU och EU:s roll i människors vardag. Och Hedhs budskap, som hon upprepar flera gånger i det fönsterlösa rummet, är att EU inte är så långt borta som man kan tro.

– Det pratas ofta om EU som om det vore utrikespolitik, men det är inrikespolitik.

– För ett år sedan var det återigen ingen journalist som ville skriva när EU skulle skapa en harmoniserad e-handelsmarknad mellan alla medlemsländer. Så då skrev jag själv en debattartikel i Barometern. Den läste företaget Design Online i Kalmar som pratade med andra e-handelsföretag och de hörde av sig med åsikter. Och många av de åsikterna kom sedan även med i lagstiftningen, som påverkar hela Europa.

– Det är klart att det finns en massa skit som EU kommer dragandes med. Men det är här besluten tas.