Fängslande skådespeleri om Sveriges siste skarprättare

Kalmar ,
Skådespelare Anders Ahlbom Rosendahl som skarprättare Anders Gustaf Dalman på Vallen.
Foto:

Efter 11 framgångsrika säsonger på Långholmens teatern gästade guldbaggevinnaren Anders Ahlbom Rosendahl Vallens Soppteater med sin pjäs "Hugga huvudet av ondskan".

Pjäsen är en monolog skriven av Klaus Fischer där skådespelare Anders Ahlbom Rosendahl gestaltar Anders Gustaf Dalman, Sveriges siste skarprättare. Pjäsen tolkar fritt Dalman och hans liv, men är baserad på ett solitt faktamaterial både vad gäller Dalmans biografi och hans skarprättaruppdrag.

Mycket bygger på anteckningar av sonen Albert Gustaf Dalman vilken själv biträdde fadern vid flera av avrättningarna.

Anders Gustaf Dalman (1848-1920), utförde sex avrättningar under sina drygt trettio år i yrket. Fem av de dödsdömda fick sina huvuden avhuggna av Dalmans bila. Den siste, rånmördaren Johan Alfred Ander giljotinerades på Långholmen den 23 november 1910.

I pjäsen får Dalman själv ordet och är mycket mån om att försvara sitt yrke och heder.

"Mitt uppdrag är tyvärr ett nödvändigt ont", säger Dalman.

I likhet med alla bödlar genom historien handlar han på order, skulle inte han utöva sitt yrke skulle någon annan göra det. Dessutom är han en god familjefar, djurvän och obetingat hederlig.

Med andlös precision och auktoritet, gestaltad av en intensiv och inlevelsefull Anders Ahlbom Rosendahl, berättar Dalman om sitt uppdrag, sin specifika yrkesskicklighet och sitt ansvar.

Dalman hugger inte huvudet av människor, det är ondskan som han avlägsnar med sin bila.

Här finns den gamla vedergällningstanken om öga för öga, tand för tand.

"Det behöv alltid ett straff som motsvarar brottet", konstaterar Dalman.

Pjäsen har tre delar: I den första är han på väg till sin första avrättning. Utanför hans fönster väntar en nyfiken folkhop, under 1880-talet var avrättningar fortfarande ett uppskattat folknöje.

I den andra sitter han hemma i lägenheten på Kungsholmen i Stockholm och dikterar för dottern Signe.

Dalman vill gå bröstgänges tillväga mot dem som tillskriver honom och hans ämbete en mängd felaktigheter, men ju djupare in i pjäsen vi kommer desto mindre försvarstal och desto mer ångest och självrannsakan kommer upp till ytan.

I den avslutande, drömspelsliknande avdelningen är året 1917. Dalman har hunnit bli gammal och den tidigare så självsäkra mannen har blivit bräcklig. Tvivlen har hunnit ikapp honom och i feberfantasier får han möta dem vars huvuden han har skilt från kroppen.

Att göra en pjäs om en skarprättare som dog för snart 100 år sedan kan kännas förlegat, men de frågorna som ställs är alltid intressanta och aktuella. Vem har rätt att döda? Vem har rätt att dö? Lägg där till en fascinerad person gestaltad av en fenomenal skådespelare och du har en dryg timmes teatermagi framför dig.