Fiende blir vän i studenternas dockteater

Kalmar Artikeln publicerades
Anna Pripp, Josephine Mc Carthy-Lindblom och Lovisa Eriksson är fullt koncentrerade på föreställningen.
Foto: Ida Fältander
Anna Pripp, Josephine Mc Carthy-Lindblom och Lovisa Eriksson är fullt koncentrerade på föreställningen.

Förskollärarprogrammet avslutade kurs i bild och drama med föreställning med sång och sensmoral.

 

Glada röster hörs i korridorerna. Det är dags för dockteater. Grupper av förskolebarn leds fram genom korridorerna av sina lärare. Detta är första gången teatern sätts upp i Linnéuniversitetets nya lokaler, förklarar Lena Richert och Ingela Trulsson Sonnesjö. Studenterna inväntar barnen med en viss nervositet inför vad som komma skall. De går näst sista terminen på utbildningen till förskollärare och har i tio veckor arbetat med ett tudelat projekt; dels att författa och trycka en egen barnbok, och dels att skapa handdockor, sätta ihop en dockteater och framföra denna för en barngrupp.

Inför föreställningen är det många frågor som kommer upp: Hur mycket kommer de kunna följa manuset? Hur mycket improvisation kommer krävas? Kommer de nå fram och knyta an till barnen? Hur ska dialogen bli mellan dockspelare och barn?

När barngruppen slagit sig ned framför scenen blir de snabbt indragna i berättandet. Som en varm röd tråd genom föreställningarna lyser budskapet om vänskap och gemenskap. Allt är inte alltid vad det verkar. Ovänskaper kan föda nya vänskaper, om vi övervinner fördomar och rädslan för det främmande.

Häxan och sjötrollet - som blivit rädd för vatten - är bästa vänner och delar allt, men blir skrämda av en älva som de misstror för en drake. När de väl rett ut frågetecknen kommer belöningen: Med hjälp av älvstoft flyger trion tillsammans. - Vattnet är inte lika läskigt här uppifrån, säger sjötrollet förundrat.

En drake visar sig vara en fe när Julia Karlsson, Amanda Isaksson och Nadia Gustafsson håller i dockorna.
Foto: Ida Fältander
En drake visar sig vara en fe när Julia Karlsson, Amanda Isaksson och Nadia Gustafsson håller i dockorna.

– Någonting låter i busken! utropar barnen när nästa pjäs är igång. Framför buskaget tältar tre vänner som oroas av mystiska prassel och skuggor.

- Spöke! Spöke! Tänk om spöket är där bakom! fortsätter barnen.

Spänningen tätnar, men det visar sig att den som gömde sig inte alls var en fiende, utan en ny vän vid namn Kevin.

- Bara för att jag är stor och hårig betyder inte det att jag är farlig! säger den lurviga gorillaliknande filuren, med mycket större kroppshydda än de övriga dockorna.

– Och bara för att jag är en liten dam betyder inte det att jag är rädd för dig! säger den guldhåriga dockan snabbt och ger svar på tal.

–  Bara för att jag är en liten dam betyder inte det att jag är rädd för dig!
Foto: Ida Fältander
– Bara för att jag är en liten dam betyder inte det att jag är rädd för dig!

I teater tre ställer katten Spexa till med alla möjliga hyss för att hon ville vara med och leka med de andra men inte vågade fråga.

Den vi vid första anblick tror är en fiende kan vara en vän. Barnen får se hur dåliga förväntningar omkullkastas och att alla får vara med och leka, oavsett hur de ser ut. När någon ber om förlåtelse, är den förlåten och allt är bra igen.

- Att du är en katt betyder inte att du inte får vara med och leka, säger de andra när katten Spexa vill vara med. De sjunger för att hon ska känna sig välkommen i gemenskapen.

- Tänk jag drömde inatt att jag hade en katt ... !

Katten Spexa ställer till med hyss men blir förlåten.
Foto: Ida Fältander
Katten Spexa ställer till med hyss men blir förlåten.

Barnen är engagerade både i föreställningen och i samtalet som följer, och när den tagit slut kommer långa applåder och en önskan om att få se den en gång till. Snart finner sig barnen dock och intresset väcks på nytt när det är dags för studenterna att läsa för dem ur sina egenhändigt gjorda barnböcker.

Det är idel glada miner bland studenterna och på frågan om hur de upplevt projektet, svarar alla nästan unisont:

-Jättekul! Så roligt!

Att kursen varit en nyttig erfarenhet för alla är de ense om. Kursen har kretsat kring berättande och kommunikation, två mycket viktiga områden för en lärare. Därför hade många önskat sig mer tid till projektet och att kursen var obligatorisk istället för valbar. Sagoläsning är ju en så stor del av arbetet som förskollärare, menar de. Lika nödvändigt är talet och hur man bäst använder sin röst. Att tala genom en docka har där varit lärorikt.

– Vad säger dockan och vad säger jag? Vart riktar jag mig? säger en student.

Gruppen nickar även igenkännande om att kursen har stärkt deras självförtroende och gjort de väl förberedda och trygga i att tala inför publik.

– Vi har fått tänka normkritiskt, säger Anna-Stina Gustavsson. -Vilket budskap vill vi sända ut till barnen? Vilken litteratur ska vi välja i framtiden? Vi kan förstås inte välja vilken barnbok som helst utan vi måste tänka på vad boken förmedlar och vad vi vill förmedla.

En annan viktig lärdom har varit att det inte blir som man tänkt sig. Tankeprocessen förändrar och omformar, lägger till och drar ifrån. Vad som för någon först var tänkt att bli en räv, blev i slutänden en ko.

Arbetet med tillverkningen av dockorna har fört med sig en hel del klurigheter, finurligheter och uppfinningsförmåga. Alltmedan dockan skapats har den utvecklat en personlighet, samtidigt som student och docka tycks ha knutits närmare varandra. Det tycks som om dockorna kommit att betraktas som individer, om än på en något skämtsam nivå. Efter föreställningarnas slut är dockorna samlade vid ena änden av det långa bordet i en av salarna.

- De har redan börjat fira att kursen är slut, säger några om dockorna, som verkligen ser ut att ha någon form av kafferep vid bordsänden. De andra studenterna skrattar hjärtligt.

Anna-Stina Gustavssons för dagen ganska trumpna docka har en rörlig mun gjord av en råttfälla.
Foto: Ida Fältander
Anna-Stina Gustavssons för dagen ganska trumpna docka har en rörlig mun gjord av en råttfälla.

Anna-Stina sätter sig ned med sin docka i knäet. När det gäller utformningen av dockans mun har eleverna delats i två läger och gjort olika val. Anna-Stina har tillverkat en rörlig mun som ger känslan av en buktalardocka. Munnen är åstadkommen av en råttfälla som skymtar bak i dockans rygg.

När Anna-Stina vänder sig till dockan och låter den föra sin egen talan, skämtar hon samtidigt om att hon flyttat sig allt närmare galenskapen.

- Den har blivit en del av familjen, skrattar hon. - Just nu är han på lite dåligt humör tydligen ... Han är en superhjälte som förlorat sina krafter.

– Le nu mot kameran! säger hon manande till dockan när de ska fotograferas.

Och det gör den. Nästan.