Har skrivit om stiftets biskopsporträtt

Kalmar Artikeln publicerades
Peter Bexell berättar om stiftets och bygdens historia i boken Kalmar stifts biskopsporträtt, där han utgått från de biskopsporträtt som finns i Stagneliusskolan.
Foto:

Utanför aulan i Stagneliusskolan blickar 14 allvarsamma äldre herrar ner på eleverna. Det är porträtt av superintendenter och biskopar i Kalmar stift. Peter Bexell har forskat om de 14, och de tre som inte är avbildade.

– Genom att berätta om dem berättar jag om stiftets, och bygdens historia.

På lördag presenterar han sin bok ”Kalmar stifts biskopsporträtt” i Domprostgården.

För drygt 30 år sedan stals elva av porträtten. I mitten av januari 1983 gjorde några ungdomar inbrott i skolan, tog ner elva av porträtten, lindade in dem i gardiner och firade ner dem från ett fönster. Två av tavlorna, av Nicolaus Eschilli, som var stiftschef 1627-1650, och Magnus Stagnelius, biskop 1808-1829, återfanns aldrig. Nybrokonstnären Josef Schott fick i uppdrag att nymåla de båda.

Nicolaus Petri var den förste och Henry William Tottie var den siste chefen i Kalmar stift, det lilla stiftet som existerade i drygt 300 år. 1603 avskildes en del av Linköpings stift till Kalmar stift, och 1915 uppgick den delen i Växjö stift. Bakgrunden var att det behövdes ytterligare ett stift för övre Norrland. Fortfarande finns det ett antal institutioner som påminner om stiftet. Domkyrkan kallas fortfarande för domkyrka, och där finns stiftets biskopsinsignier: biskopskåpa, mitra, kräkla och biskopskorset. I stadsbiblioteket finns Kalmar stifts- och gymnasiebibliotek.

Peter Bexell vill avliva en gammal myt: Det var inte så att det kunde ha blivit Kalmar stift när stiften slogs ihop. Beslutet var att den biskop som överlevde den andre skulle bli biskop i Växjö stift, och därmed flytta till Växjö.

Portätten hängde länge i domkyrka men flyttades till 1900 till läroverkets rektorsexpedition, i nuvarande stadshuset. När porträttet av biskop Totties färdigställts flyttades de till läroverkets aula ”där de skulle kunna tjäna det dubbla ändamålet att utgöra en den vackraste utsmyckning af salen och för generation efter generation af Kalmarungdomar blifva en ständig, vemodig men talande och lyftande erinran om hvad som varit”.

Vid sitt allra sista sammanträde, nyårsafton 1915, beslöt domkapitlet att porträtten skulle hänga kvar i ”bönsalen", alltså aulan i det gamla läroverket.

1918 skrev Kalmar domkyrkoråd till Växjö domkapitel och begärde att samlingen skulle överlämnas till domkyrkorådet för att förvaras i domkyrkan. Läroverkets kollegium hävdade att porträtten borde få stanna på läroverket där de funnit sedan 1835, och att de var den enda konstnärliga utsmyckning läroverket hade. I varje fall kunde inte domkyrkorådet vara porträttens ägare, domkapitlet hade ju upphört. En rad skrivelser och petitioner skickades in. 1919 beslutade Kungl. Maj:t, alltså regeringen, att

”omförmälda porträttsamling skall tills vidare under vård av rektor oh läroverkskollegiet vid högre allmänna läroverket i Kalmar förvaras i nämnda läroverks högtidssal. Detta länder vederbörande till underdåning efterrättelse”.

När Kalmar högre allmänna läroverk 1933 flyttade till den nya moderna byggnaden, det som i dag är Stagneliusskolan, följde porträttsamlingen med.

– Inför utgivningen har porträtten avfotograferats av Joachim Grusell och dokumenterats och mindre kopior ska placeras i domkyrkan, där de egentligen hör hemma, säger Peter Bexell.

Han konstaterar att bilderna förändras: 1600-talets norm var att präster skulle ha skägg, senare skulle de vara slätrakade och bära peruk. Från Gustav II:s tid har biskoparna olika ordnar som markerar kunglig uppskattning. Från Gustav IV Adolfs tid har de biskopskors.

– Det var inte förrän på slutet av 1700-talet som porträtten samlades in av Wallenstråle. Det handlade om att apostolisk succession, att visa att de är värdiga auktoriteter.

En av biskoparna vill han särskilt framhålla:

– Tottie var långt före sin tid. Han var oerhört framsynd. När kyrka förlorade greppet fattade han galoppen och satte i gång med ungdomsverksamhet och diakoni och församlingshem. Det här lilla stiftet som var dödsdömt var under 18 år en experimentverkstad där man sökte nya former för kyrkligt arbete.

Peter Bexell är präst och författare, uppvuxen i Kalmar där pappa Carl var präst mellan 1930 och 1965. Peter Bexell har verkat som församlingspräst i Fagerhult och varit stiftsadjunkt i Växjö stift. Han är teologie doktor och har tidigare givit ut böckerna Fagerhults historia och Kyrkornas mysterium.