”Jag vill inte vara en vårdflykting”

Skogsby Artikeln publicerades
Agnes Eriksson var fem år när trafikolyckan drabbade hennes mamma, från dansande träningsglad till sängliggande med svåra smärtor.
Foto: Lotta Zaar
Agnes Eriksson var fem år när trafikolyckan drabbade hennes mamma, från dansande träningsglad till sängliggande med svåra smärtor.

Sedan december 2011 har Sofia Eriksson kämpat för att komma tillbaka och bli frisk från sin nackskada. Hon har träffat massvis med läkare, blivit undersökt, deltagit i två smärtklinikers rehabprogram och gjort flera operationer. Nu står hon i begrepp att åka till London för ännu en röntgenundersökning. Hon hade önskat att den hjälpen fanns i Sverige.

Sofia Eriksson är långt ifrån ensam i sin kamp om att komma tillbaka efter en nackskada. Det vet hon eftersom hon har en blogg där hon bland annat skriver om jakten på att få rätt vård.

– Det är många som blivit inspirerade och hjälpa av det jag skrivit. Jag försöker skriva mycket fakta så att andra kan få tips. Ett viktigt råd är att dokumentera allt, annars är det svårt att få ekonomisk och juridisk hjälp från försäkringsbolaget.

När vi träffas märks det inte att Sofia Eriksson har så svåra problem som hon fortfarande har. Men den här intervjun kommer att ta alla hennes krafter den här dagen.

– Förutom bloggen så skriver jag musik och kämpar för alla nackskadade. Vi är så många som har gått igenom samma sak och peppar varandra. Det finns många grupper på facebook och det kan nog ha räddat många liv.

Sofia berättar vad som hände den där decemberkvällen för drygt sju år sedan. Hon skulle på julbord med jobbet. I korsningen på Ängöleden körde bilen hon satt i mot rött ljus. Det blev en frontalkollision. Airbagen löstes ut. Hon hamnade på sjukhus, men fick åka hem samma natt.

Så här såg det ut efter krocken på Ängöleden 10 december 2011.
Foto: Mats Holmertz
Så här såg det ut efter krocken på Ängöleden 10 december 2011.

– Då hade de kollat att jag inte brutit nacken. ”Allt ser jättefint ut”, minns jag att de sa. Detta är ett besked de flesta av oss nackskadade ofta får. Jag skulle åka hem och ta det lugnt och äta Alvedon.

Hemma fanns familjen med make och tre döttrar på 1, 3 och 5 år.

– Jag fortsatte jobba men det gick ju inte så jag blev helt sjukskriven och sedan startade vårdkarusellen.

Förutom ständig värk och tinnitus drabbades Sofia av kraftiga nackmigränanfall.

– De pågick i tre dygn och jag fick åka till sjukhus och ligga med dropp, stesolid och morfin. Jag minns att jag tänkte att nu skulle vården se hur jag lider och förstå.

Under åren efter olyckan har hon genomgått flera operationer för att få bukt med smärtan.

– Man har frilagt nerver som varit klämda. Jag fick ta lån för att göra operationer på privatklinik. Efter det har jag minskat mängden smärtstillande och behöver inte åka till akuten längre.

Sofia Eriksson har lyckats få en remiss för att bli röntgad i London. Hon hoppas få veta vad som orsakar hennes svåra smärtor.
Foto: Lotta Zaar
Sofia Eriksson har lyckats få en remiss för att bli röntgad i London. Hon hoppas få veta vad som orsakar hennes svåra smärtor.

Eftersom Sofia fortfarande har problem ska hon genomgå en undersökning på en klinik i London. Där röntgas patienterna när de sitter i olika lägen. Vanlig magnetröntgen visar inte på de svåra skador man kan drabbas av i till exempel ett whiplashtrauma.

– Den här röntgen finns inte i Sverige. Man ser det som en för stor kostnad. Istället får jag och andra personer som varit med om olyckor betala. Att många av oss skadade blir sjukpensionärer, åker ut och in på sjukhus, mediciner, vårdbesök - det är en enormt stor kostnad! Och då är inte ens det mänskliga lidandet medräknat.

Efter undersökningen i London ska Sofia träffa nackspecialisten Bo Bertilsson för att analysera resultatet. Sofia är säker på att hon behöver bli opererad igen.

– Det finns en specialist i Barcelona, men jag skulle vilja opereras i Sverige. Samtidigt är jag rädd, för om operationen går fel kan man bli förlamad.

Sofias äldsta dotter Agnes ser fram mot resan till London som väntar i februari.

Vad vill du göra när ni är där?

– Jag vill stötta mamma, det är det största.

Vad saknar du från innan olyckan?

– Att vi tränade tillsammans och dansade ihop. På mornarna dansade vi allesammans.

– Jag missade mycket när jag inte kunde följa med på fotbollsträningar och dansuppvisningar, säger Sofia. Istället låg jag i ett mörkt rum med hårt lindat huvud och mådde illa av smärtan. För att barnen skulle förstå hade jag en liknelse om att det låg tio diamanter i en påse. Vissa dagar fanns det bara två diamanter i påsen och jag hade alltså väldigt ont.

 

Läs mer: Sofia Erikssons blogg Whiplashmamman

 

I snart en timme har vi pratat om vården och dess syn på olika behandlingar. Sofia tar fram en svart nackkrage som hon sätter på sig. Hon har strikta order om att hon måste ha krage på sig i trafiken och när hon är ute och går nu i halkan.

– Jag såg att Lena Hallengren har lyft sjukvården som en viktig fråga nu när hon är socialminister. Jag skulle vilja att hon hörde av sig till mig. Jag undrar vad hon tycker om det här brevet från Personskadeföreningen NRH - Nack-, Rygg- och Hjärnskadades rätt till utredning och diagnos efter trauma.

 

Utdrag ur NRH brev till socialministern: