Mirakelkvinnan och Midgårdsormen (d.y.)

Krönika Artikeln publicerades
Tomas Löwemo är reporter på Östra Småland/Nyheterna.
Foto: Ulrika Bergström
Tomas Löwemo är reporter på Östra Småland/Nyheterna.

Jag visste direkt att något var fel när hustrun ringde. Ibland vet man sånt innan man ens svarat.

Vår son plockade nästan upp en snok! I. Vår. Trädgård!!”, skrekberättade hon med sonen skrikandes i bakgrunden.

Jaha”, svarade jag lugnt. ”Du menar en sådan där svart med gula prickar på sidorna av huvudet?”

Nej, den här var ljusbrun med ett svart sicksackmönster på ryggen”, sa hon, och jag frös till is.

Det finns nämligen inga ljusbruna snokar med svart sicksackmönster på ryggen, däremot är det en ganska exakt beskrivning på den svenska huggormen. Och till skillnad från de giftfria snokarna besitter huggormarna ett gift som kan orsaka stor skada på vuxna och risk för dödlig utgång ifall de sätter tänderna i mindre djur, eller som i vårt fall: En 2-åring.

En huggorm. Arkivbild.
Foto: Cornelius Poppe
En huggorm. Arkivbild.

Så vad fasen gör man om man drabbats av huggorm i trädgården? Hustrun sökte svar hos kommunen och fick tag i en kunnig tjänsteman. Denne var väldigt trevlig och informativ, men till föga hjälp då han dels försökte tuta i oss att huggormar är nyttiga djur och dels levererade följande mening: ”Ormarna fanns där innan husen, så det är faktiskt inte ormen som är inkräktaren.”

Jo tjena.

Medan hustrun jagade kommunen satt jag kvar på jobb och konsulterade Naturvårdsverkets hemsida. Där stod att alla ormar i Sverige är fridlysta, men (och detta är ett viktigt men) undantag får göras om en huggorm befinner sig på ens tomt! Då är det okej att fånga in och flytta den. Och i värsta fall döda den.

Den första tanken som for genom mitt huvud var det gamla tjuvjaktsmottot ”skjut, gräv, tig”. Men nu är jag vare sig tjuvjägare eller äger något skjutvapen. Så i stället tänkte jag ut en plan på att fånga och flytta ormen. Planen var föredömligt enkel: Jaga fram och lyft upp ormen med hjälp av lövräfsan, lyft över den till en hink och sedan in i bilen för att släppa av den någonstans vid länsgränsen till Halland.

När arbetsdagen äntligen var slut hoppade jag raskt på cykeln. Men väl hemma tog dagen en synnerligen antiklimaktisk vändning.

På trappen möttes jag av hustrun som var iförd hemmets grövsta stövlar och med en spade i stadigt grepp. Hon hade nämligen också forskat vidare i ormfrågan. Detta genom att ringa Sveriges herpetologiska riksförening. Alltså riksföreningen för grod- och kräldjursälskare. Där hade hon hittat en ormexpert som visste exakt vad man ska, och absolut inte ska, göra med huggormar i trädgårdar. Det viktigaste är att under inga omständigheter försöka fånga en huggorm om man inte är absolut säker på vad man sysslar med. Och det, får jag lov att erkänna, är jag inte. Vidare hade experten och hustrun analyserat ett ormbett hon fick härom året av just en huggorm och kommit fram till något i stil med att hennes kropp har en medfödd motståndskraft mot huggormsgift. Ja, ni läste rätt.

Denna superkraft, i kombination med expertens många tips, resulterade i att det var hon, och inte jag, som var bäst lämpad att jaga bort odjuret. En synnerligen svårsmält karamell för någon som ägnat hela arbetsdagen åt att ladda och planera för att få begå hjältedåd.

Löjligt, jag vet, och det tyckte hustrun också som bestämt stövlade ut med spaden.

”Så, nu är den borta”, sa hustrun nonchalant när hon kort därpå kom in igen. ”Men du måste ta bort lastpallarna vi staplat ved på, sådana är perfekta gömställen för huggormar”, sa hon sådär kunnigt.

Ute möttes jag av en vedhög som välts ut på gräset, vilket blottat de nästan fastvuxna lastpallarna. Osäkert gick jag in i det trånga utrymmet mellan trädgårdsboden och den vildvuxna häcken.

”Var gick ormen?”, frågade jag osäkert. ”Ditåt typ”, svarade hustrun och pekade väldigt ungefärligt åt häckpartiet bakom mig.

”Jaha”, sa jag och började rycka i lastpallarna med ständiga blickar mot häcken och mot veden som täckte marken. För det ska sägas, en huggorm är respektingivande, men det är ändå inget mot en förmodat skitarg huggorm som du inte har en aning om var den befinner sig. Lurade den kvar i häcken? Bland veden? Redo för hämnd? Är ormar hämndlystna?

Till slut kom lastpallarna loss och veden staplades upp igen direkt på marken, utan att ormen syntes till. Lättnaden var enorm när jag helskinnad återförenades med hustru och barn innanför en låst ytterdörr. Och sedan dess har ormen inte återvänt.

Eller ja, jag tror det. Den trädgårdsboden går jag inte nära igen förrän frosten kommer.