Kollektiv skaparglöd med Ölands Konstskola

Kalmar Artikeln publicerades
 Besökarna var många under onsdagskvällens vernissage.
Foto: Ida Fältander
Besökarna var många under onsdagskvällens vernissage.

Sedan ett antal år tillbaka har ett säkert vårtecken varit att Ölands Konstskola II gör sin examensutställning på Kalmar konstmuseum. Årets utställning Dear stök bästa turmoil är en färgsprakande och tankeväckande hyllning till den kollektiva skaparglöden, men också till tumultet, stöket, som finns inom var och en av oss.

När vi blickar ut över utställningsrummet, möts vi av en ihopvävd brokighet, den stora blandning av detaljrikedom som uppstår när fyra personer med självständiga och skilda uttryck kommer samman, samsas om utrymmet och tillsammans producerar helheten.

Det är en liten grupp studenter som fyller utställningsrummet. Tidigare har klassen bestått av tio studenter på plats och fyra på distans, men i år har det varit tvärtom. Den lilla skaran med fyra elever som nu har stigit in på Kalmar konstmuseum, ställer ut verk från hela läsåret, en hel åttamånadersperiod. De har genom sitt nära samarbete blivit en starkt sammansvetsad skara. De har gemensamt gjort en motreaktion mot den sedvanliga konstnärsrollen, där konstnären ofta arbetar ensam och isolerad som enda skapare, beskyddande mot sina alster. Alla har diskuterat tillsammans och varit delaktiga i alla konstverk och känslan i utställningsrummet är trots blandningen av uttryck, den av ett organiskt sammanhang, en enhet.

– Ett kollektivt arbete har gett en kollektiv utställning, säger Pontus Johansson, en av de medverkande.

Ämnena för utställningen är varierande, materialen och teknikerna likaså. Men återkommande teman skönjas, såsom kroppar, minnen, identitet, liv, död, och vad det innebär att känna, lida och vara människa.

 Niotusenåttahundraåttiotvå. Ölands Konstskola II.
Foto: Ida Fältander
Niotusenåttahundraåttiotvå. Ölands Konstskola II.

När Pontus Johanssons dåvarande partner tog livet av sig var denne 9882 dagar gammal. För ett tag sedan var Pontus själv lika gammal och just det datumet har för honom varit ett viktigt datum att leva efter. När dagen kom bjöd in andra för att skapa något tillsammans, vilket resulterade i verket Niotusenåttahundraåttiotvå. Pontus uppmanade konstklasserna att samla nagelbitar. De kapslade in varandra som skulpturbyster i tarlatan och sydde ihop med nagel och tråd. Resultatet blir en gestaltning av minnen av kroppar.

– Nageln är en kraftfull symbol, berättar Pontus. - Myten är att naglar och hår växter efter döden, och fastän det är en myt är myten en viktig del av att vara människa. I detta sammanhang får den fungera som en symbol för livet efter detta, ett sätt att uppmärksamma döden och de som tagits ifrån oss.

 Spår. Ölands Konstskola II.
Foto: Ida Fältander
Spår. Ölands Konstskola II.

I motsatta hörnet av rummet, hängande i trådar mot det stora fönstret, ser vi magar skulpterade i vax. Gunilla Eriksson berättar om beröring och icke-beröring om hur det sköra vita vaxet drar hennes tankarna till en människokropp. Handen på magen och handen som flyttats bort från magen symboliserar det som berört oss och som varit en del av oss. Vi kan inte alltid se det som funnits där men det har ändå lämnat avtryck.

 Made in China. Ölands Konstskola II.
Foto: Ida Fältander
Made in China. Ölands Konstskola II.

En bit därifrån presenteras en bildserie om exotisk identitet och neokolonialt mode. I grunden har eleverna utgått från objekt från Ba Bladhs barndomshem. Ursprungligen kommer objekten från Liberia, där pappan och farfarn har jobbat i gruvindustrin. Genom föremålen undersöks frågor om vem som har tillgång till världen och vad det innebär att känna sig världsvan genom exotiska ting. På målningen Made in China finns Ba själv iklädd pappans keps från Botswana, tillsammans med en person som fått en keps av sin pappa på safariresa. Båda kepsarna är gjorda i Kina, bär namnet på ett annat land och har färdats ända hit.

– Förut hade vi tropikhatt. Nu har vi keps, menar Ba. - På bilden står vi världsvana och tittar ut över det öländska landskapet. Det väcker frågor om vem som har tillgång till världen och vem som har rätt att äga den.

 Simon Sporrong har alltid haft musiken med sig och har här arbetat för att kombinera musik och bild.
Foto: Ida Fältander
Simon Sporrong har alltid haft musiken med sig och har här arbetat för att kombinera musik och bild.

Strax intill möter vi det audiovisuella i en annan serie målningar, var och en ackompanjerad av ett tillhörande ljudverk. Det är tänkt att vi ska titta och lyssna samtidigt. De tre ljudupptagningarna som strömmar från hörlurarna har sin bas i tre platser; vi hör fågelläten på Öland, drejskivan på ett drejbord, bankningar mot rutschkanan i Kalmar konstmuseums tidigare utställning om Professor Balthazar. Till ljudupptagningarna har det lagts ljud utifrån associationer. Hur skulle en fågel låta på piano eller altsaxofon? Ljudet av en drejskiva får kompletteras med syntar från 70-80-tal.

För Simon Sporrong har ljud alltid varit visuella och fått honom att se bilder och landskap framför sig. Bilderna är målade utifrån ljuden. Ljud och bild möts och blandas. Taggiga och runda toner, ibland explosiva, fortplantas i målningarna. Syntarna illustrerar drejskivan mekaniskt och rytmiskt, varmt och kallt i flera uppbyggnader. Ljuden är organiska ibland, ibland inte. Enkelbeckasinen framträder med en metallisk klang som man nästan inte tror kan tillhöra djurriket.

När vi lämnar utställningen slås vi av känslan av de olika delarna; materialen, symbolerna och betydelserna, och av att ha mött kraftfullheten i vad en grupp unga konstnärer kan åstadkomma med god sammanhållning, skaparlust, minnen och material.