Kvinnlig fägring och humörsvängningar delux

Kalmar Artikeln publicerades

Jag och min man har välsignats med två underbara döttrar, något som jag alltid drömt om att ha. Missförstå mig rätt, det är inget fel på pojkar, jag har bara alltid velat ha döttrar. Kanske handlar det om den systern jag själv aldrig fick men som jag inbillar mig hade berikat mitt liv mycket.

Min man däremot, han är så klart också nöjd med två fantastiska döttrar, men han längtar efter en son. Någon som han kan gå på fotboll med och som kanske blir mer lik honom, både till sättet och till utseendet. (Nu menar jag självklart inte att tjejer inte kan tycka om att gå på fotboll, men våra döttrar gör det inte.)

När jag fick upp min första dotter på bröstet så var det mest en bekräftelse på det jag trott mig veta under hela graviditeten, att det var en flicka som legat där inne. När jag tre år senare fick upp min andra dotter på bröstet så var det mer ett glädjerus över att Kelly fått en lillasyster! Jag hade säkert blivit lika glad över en lillebror, men i min fantasi så hade det varit en syster.

Medan jag grät glädjetårar över vår andra dotter och väntade på att moderkakan skulle leta sig ut så kan jag tänka mig att min man mitt i all lycka tänkte; "jaha, en till".

Han har så klart aldrig uttryckt någon som helst missnöjdhet över våra döttrar, men ibland ser jag fasan för framtiden i hans ögon.

När barnen trotsar på ett sätt som bara tjejer kan och jag samtidigt befinner mig i den veckan på månaden, så pärlas svetten i hans panna och vecket mellan ögonbrynen djupnar. Då är det faktiskt synd om honom. "Tänk om 10 år när ni alla tre är där samtidigt", sa han en gång med en blandning av uppgivenhet och panik i rösten. Ja, tänk. Tre mensmonster under samma tak, varav två hormonstinna tonåringar. Om vi synkar våra cykler och menstruerar samtidigt så blir det en riktig helvetesvecka i månaden för honom, då han förmodligen kommer förbanna den dag då han föddes. Eller om vi inte alls synkar, utan menstruerar vid helt olika tillfällen, så har han ett mindre helvete i princip alltid. Jag undrar vad som är att föredra?

När vi för ett par år sedan bestämde oss för att skaffa en kanin så ville vi däremot ha en hane. Jag hade nämligen hört att de, precis som vi människor, brukar vara lite mindre lynniga i humöret än honorna. Sagt och gjort, en liten kaninpojke blev det som först fick namnet Stella men som senare döptes om till det mer unisexa namnet Gosis.

När jag och döttrarna blev för jobbiga och livet kändes allmänt tufft så brukade min man smyga in till Gosis. "Jag har i alla fall dig", brukade han säga och borra in sin näsa i den vita pälsen. De hade i alla fall varandra.

Tills den dagen då det visade sig att Gosis inte alls var en hane, utan en hona. I samma veva fick Gosis dessutom sällskap av två stycken kaninungar, som också de var honor.